Ett experiment för att bevisa flodgeologin

Boken är avsedd att användas av till exempel ungdomsgrupper och kon­firmationsgrupper, och i Norge får den otroligt nog även användas för undervisningen i friskolor. Göran Schmidt skriver i förordet till den svens­ka utgåvan:

"Jag ber att den här boken ska bidra till att resa upp nya ge­nerationer av unga kristna som frivilligt väljer att byg­ga sina liv på en sann verklighetsbeskrivning. En som förenar respekten för Guds ord med ett sunt kritiskt förhållningssätt till samhällsfenomen och vetenskapliga teorier som har sin källa i en naturalistisk och i grunden falsk verklighetsuppfattning."[1]

Det är helt rätt att en lärobok för ungdomar behöver bygga på en sann verklighetsuppfattning. Tyvärr gör den aktuella boken inte det – den inne­håller ännu fler osanningar och felaktigheter än de få som jag har tagit upp i listan ovan.

Inte heller Schmidts önskan om respekt för Guds ord kommer att gå i uppfyllelse av Guds värld. Som vi kommer se i artikeln Ungjordskreationismens bibelsyn är ung­jordskreationismen extremt respektlös mot Guds Ord och läser in yttre rymden, globala översvämningar, plattektonik, geo­lo­gisk his­torie­skrivning och mycket annat i Bibelns enkla, andliga tex­ter. Guds värld är inte bättre.

Men allvarligast är ändå de falska dikotomierna. Årikstad är mycket tyd­lig med åsikten att tron på evolutionen eller en gammal jord raserar hela frälsningshistorien[2]. Genom att intimt koppla ihop frälsningen med tron på en ung jord uppmanar han indirekt men effektivt de ung­domar som accepterar evolutionen och en gammal jord att lämna den kristna tron. Han erbjuder dem helt enkelt inte något annat alternativ – förutom att gå över till ungjordskreationismen förstås. Men det är inte möjligt för den som vill älska Gud med sitt förstånd, och samtidigt är en aning insatt i hur den geologiska lagerföljden ser ut. Jag går igenom den allvarligaste konsekvensen av Årikstads synsätt i avsnittet När en övertygelse går för långt.

Ett experiment för att bevisa flodgeologin

Felen och halmdockorna i Guds värld är så många att det är helt omöjligt att gå igenom alla i den här korta översikten. Men jag hoppas innerligt att ingen kyrka eller skola väljer att använda den i sin under­visning. Framför allt när det gäller geologi, ett område som jag själv brin­ner mycket för, är felen så många att jag fick ont i magen när jag läste den. På sidan 82 i boken beskrivs ett experiment som skolklasser föreslås göra:

"Få tag i ett gammalt akvarium eller en stor glasskål eller liknande. Tillsätt lite sand och jord. Fyll på med lite små­sten och diverse rester av levande organismer som snäckskal, sjunkna pinnar eller andra småsaker. Tillsätt vatten och rör ner i blandningen. Lämna sedan akvariet tills allt har lugnat ner sig och vattnet är klart. Observera hur sedimenten har lagt sig. Häll om möjligt ur vattnet. Se vad som händer. [...] Är olika material skiktade?"[3]

Den som inte är så insatt i de geo­logiska lagren skulle kunna tro att det här experi­mentet visar hur ett eller flera lager av sedi­mentära bergarter har bildats, men det gör det förstås inte. Ex­peri­mentet kan inte förklara hur ett enda lager med tiotals eller till och med hundratals meter av per­fekt sorterad och lagrad sand, silt, lera eller kalk har bildats. Men vi låtsas ändå att det kan för­klara tre sådana lager på en gång – ett bottenlager med grus (kong­lomeratet), ett med sand och ett tunt lager med lera. Proble­met är bara att den sedimentära lager­följden i verk­ligheten inne­håller hundratals olika lager. Grand Canyon och Grand Staircase består av åtminstone 39 sådana la­ger, med omväxlande konglo­merat, sand, silt, kong­lomerat igen, sand, kalksten, sand, lera och så vidare.

Dessutom påstår ju flodgeologins anhängare att "tsunami efter tsunami"[4], den ena efter den andra, for fram över jorden och rev loss grus, sand, silt och lera från urberggrunden, för att bilda alla de skikt av sediment som senare blev sedimentärt berg med fossil i (se Grundlösa påståenden om sand).

Så för att få en komplett bild av flodgeologins påståenden behöver vi utöka experi­mentet i Guds värld. Följ i stället dessa steg:

1. Få tag i ett gammalt akvarium eller en stor glasskål eller liknande. Leta upp ett gra­nit­block, helst ett som det växer lite mossa på, och lägg i det i akvariet. Ställ dit ett antal plastfigurer efter eget tycke, gärna lite blandade arter som ortoceratiter, sköld­paddor, människor och di­no­saurier. Ta sedan en högtryckstvätt och försök spola loss kvarts­korn ur graniten. Notera sedan: Vad hände med graniten? Vad hände med plastdjuren och mossan? Jag gissar att själva graniten ser ut ungefär som innan, medan plastdjur och mossa ligger utspridda huller om buller i rummet?

2. Högtryckstvätten fungerade troligen inte för att få loss kvarts­kor­nen ur graniten, så jag ska ge ett annat tips: Inte långt från där vi bor finns en industri som är speciali­serad på att skära i me­tall med vatten, så kallad vattenskärning (”waterjet cutting” på en­gel­ska). Man sprutar en mycket tunn vattenstråle (mindre än en milli­meter) med extremt högt tryck (cirka 4 000 bar, motsvarande om­kring 40 000 meter vattenpelare – alltså 40 kilometer vatten­pela­re) mot metallen – och vips, så skär vattenstrålen genom me­tallen! För att förbättra skäreffekten ytterligare kan man blanda in natur­sand (kvartssand) i vattnet.[4] Med vattenskärning kan man även skära i granit, men problemet är bara att man förstås skulle skära sönder allt annat i sin väg också: trä, glas, plast, människor och djur. Ex­tremt högt vattentryck kan alltså sönderdela sten – men det sön­derdelar, pulvriserar, också i så fall allt annat. Det kan inte heller skikta och sortera lager på lager med kilometervis av väl­defi­nierade sediment, utan det skapar bara fullständig oordning och kaos. (Notera att Marianer­graven, världens djupaste djuphavs­grav, är cirka 11 kilometer djup – och det är inte tillräckligt för att skära i sten.)

3. Om du ändå lyckades få loss sand, silt och lera från granitblocket, och dessutom fortfarande har välbevarade plastfigurer, så gå vidare med följande steg, som ska simulera "tsunami efter tsunami": Tillsätt vatten till materialet i akvariet och rör ner i blandningen. Lämna sedan akvariet tills allt har lugnat ner sig och vattnet är klart. Observera hur sedimenten har lagt sig. Häll om möjligt ur vattnet. Se vad som händer. Är olika material skiktade?

4. Om du lyckades få materialen att skikta sig kan du nu prova att böja sedimenten. Vad händer?

5. Sedan låter vi nästa tsu­nami­våg dra in över det ti­digare avsatta materialet. Men tryck först ner några små dinosauriespår i det översta jordlagret. Fyll sedan på med mer sten, sand, jord och snäckskal, och mer vatten. Lägg även i några leksaks­dino­saurier. Rör om och låt materialet sedi­mentera. Gör därefter nya dino­sau­riespår och upprepa proce­duren ännu en gång. Hur ser det nu ut i akvariet? Är det perfekta lager av omväxlande sten, sand, silt, kalksten, sten igen, silt och så vi­dare? I vilken ordning ligger ”fossilen”? Hur gick det med dino­sauriespåren?

6. Ser det ut som i Figur 1 nedan? Figuren visar bara en liten del av alla de skikt som finns i den uppemot 30 meter djupa kalk­ste­nen på Öland. Beskriv gärna för mig vilket slags tsunami som skulle kunna lämna efter sig denna typ av skikt. Och sedan dessutom flera andra mäktiga skikt över och under denna, såsom sandsten, skiffer och andra typer av kalksten (som den man hittar på Gotland).

Alla förstår att det här inte kommer att fungera. Ändå är det här den geologi som Andreas Årikstad, Göran Schmidt, Mats Molén och många fler vill lära ut till kristna barn och högstadieungdomar. Och dessutom koppla ihop den med frälsningen. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Se gärna avdelningen Vetenskapen och Första Moseboken för ett bättre alternativ.

[1] Årikstad, Andreas. Guds värld – Trons försvar för högstadiet. Timoteus Förlag, Töreboda 2022.

[2] Ibid. Se t ex sid 16-20.

[3] Ibid, sid 82.

[4] Magasinet Genesis, nr4 december 2020. Sid 24.

[5] Ölands Vattenskärning AB. ”Vattenskärning i glas”. Läst juli 2021. http://www.olandsvattenskarning.se/vattenskarning/glas/

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-02-07