Meningen med livet enligt Första Moseboken

Som tur är kräver min Bibel inte att jag ska tro på en ung jord, eller på att jorden skapades på sex 24-timmars jorddygn. Den kräver inte ens att jag ska tro att Adam och Eva var två historiska, fysiska personer som pratade med en orm. Däremot blir jag upp­manad av Jesus själv att söka efter honom i Bibeln, till och med i Första Moseboken (se Vad säger Bibeln om sig själv?). Och jag hittar honom, från de allra första verserna av ska­pelseberättelsen, där Gud skapar genom sitt Ord – till de allra sista raderna i Uppenbarelseboken.

Jag har ännu inte alla teologiska svar om synden och döden och evo­lu­tionen. Men jag vet att när jag läser det som de bibliska för­fattarna skrev om Gud, då kan orden hoppa ut ur boksidorna och bli ”levande” för mig. Om jag har hamnat i en mörk period i mitt liv kan de ge mig ljus, och om jag svävar två meter över marken kan de varsamt lyfta ner mig på jorden igen. Om jag inte vet vilken väg jag ska välja, kan de ge mig ro och lugn i hjärtat så att jag till slut vet vad som är det rätta att göra. Jag vet också att jag inte är ensam om de här upp­levelserna, utan jag delar dem med hundratals miljoner andra tro­ende som kan vittna om sam­ma sak. Jag vet att människor ända sedan Nya Testamentets tid har förvandlats av det glada budskapet om Jesus.

Augustinus av Hippo, som levde under 300- och 400-talet efter Kris­tus, berättar i sitt verk Bekännelser om den märkliga händelse som led­de till att han omvände sig till kristendomen. Han visste inom sig vad Gud kal­lade ho­nom till, men han våndades över beslutet och kunde inte förmå sig att följa sin kallelse. Vån­dan blev till slut så stor att tårarna vällde fram. Au­gustinus berättar i form av ett samtal med Gud om händelsen:

"Jag kastade mig ner under ett fikonträd – hur vet jag inte – och gav fria tyglar åt mina tårar; floder av tårar – ett offer som är dig till behag – bröt fram ur mina ögon… […] Då hörde jag ur grannhuset en röst – som från en pojke eller en flicka, jag vet inte så noga – som om och om igen sjöng: »Tag och läs!« Strax fick mitt ansikte ett annat uttryck; jag började ivrigt fundera på om barn bru­kade sjunga en sådan ramsa i något slags lek, men kom inte på att jag någonsin hört något sådant. Jag hej­dade mina tårar och reste mig. Jag kunde inte tolka detta på något annat sätt än att det var Gud som befallde mig att öppna min bok och läsa det första stycket jag fann där. […] Jag väcktes till handling, och återvände till det stäl­le där Alypius satt; när jag gick därifrån hade jag nämli­gen lämnat kvar apostelns bok."[1]

Augustinus berättar sedan hur han öppnar den nämnda boken och läser det första bi­bel­ord som hans blick faller på – ett par verser ur Paulus brev till romarna, som lyder så här:

"Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kris­tus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks."[2]

Dessa ord var vad som krävdes för att Augustinus skulle släppa sina tvi­vel och sin vånda. Han bestämde sig för att lämna det gamla livet och följa sin kallelse. Den engelske teologen William Lamb berättar om Au­gustinus betydelse för eftervärlden:

"…Augustinus har på ett betydande sätt bidragit till ut­veck­lingen av västerländsk filosofi och vårt tänkande. Detta enastående arv härrör från ett tillfälle av förtviv­lan, när han plockade upp ett exemplar av de kristna skrif­terna och läste ord som han upplevde var riktade di­rekt till ho­nom."[3]

Ett mycket stort antal troende människor kan vittna om liknande hän­delser där ord från Bibeln har förvandlat deras liv. Här i den sista avdelningen av "Får Gud plats i universum" ska vi titta på varför en sådan förvandling behövs.

[1] Augustinus. Bekännelser. Svensk översättning av Bengt Ellenberger. Artos & Norma bokförlag, Skellefteå 2003. Sid 202-203.

[2] Romarbrevet 13:13-14, Bibel 2000.

[3] Lamb, William R. S.. Scripture: A Guide for the Perplexed. Bloomsbury, London 2013. Sid 1.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-02-01