Grundlösa påståenden om sand

Företrädare för ungjordskreationismen hävdar ofta att de utgår från sam­ma geologiska bevis som moderna geologer gör, men att de tolkar dem olika eftersom de har en annan världsbild. Jason Lisle skriver till exempel:

”Kreationister och evolutionister tolkar samma bevis olika ef­tersom de har olika världsbilder.”[2]

Men utgår flodgeologin verkligen från samma bevis som den konventionella geologin gör, och presenterar ett trovärdigt al­ter­nativ för helheten av geologiska for­mationer? I det här avsnittet tänkte jag titta på hur flodgeologer förklarar hur sand, huvudingrediensen i sandsten, bildas. Här är först en sammanfattning av läget på vår planet när det gäller sedimentära bergarter:

• Det finns minst 400 miljoner kubikkilometer sedimentära berg­arter på jorden.

• De flesta av dessa utgörs av lerstenar, men det finns även en stor mängd siltsten och sandsten.

• Sand består oftast av kvartskorn som har eroderat från exempelvis granit.

• Granit bildas långsamt och på stort djup under markytan, och har alltså kommit fram till ytan genom att ovanförliggande lager har eroderat bort.

• Därefter har kvartskornen vittrat loss och transporterats ut i sjöar, hav eller öknar av vatten eller vind. Samma sak gäller förstås ock­så för ler- och siltpartiklar.

• När förhållandena blir tillräckligt lugna sedimenterar partiklarna på sjö- eller havsbotten, eller ansamlas i öknen.

• Dessa sand-, silt- eller lerkorn kan sedan under rätt förutsättningar litifieras till en sedi­mentär bergart.

Det har nu blivit dags att titta på flodgeologins alternativa förklaring på de här processerna. Var kom all sand, silt och lera ifrån, om den inte har vittrat bort från berg­grunden under miljontals år?

Grundlösa påståenden om sand

Vi vänder oss till ungjordskreationistiska Answers in Genesis för att få svar på den första frågan. Var kommer all sand ifrån? I artikeln ”Does sand prove long ages” [3] (unge­fär ”Är sand ett bevis för långa tidsåldrar”) av den kände ungjordskreationisten Andrew A. Snelling finns en ingående redogörelse för precis det som jag undrade: Hur förklarar ungjordskreationismen att miljontals kubik­kilometer sand skul­le kunna bildas på bara några tusen år? Artikeln innehåller Snel­lings svar på en fråga från en person som har gått och grubblat på just detta. Frågeställaren är en inbiten ung­jords­krea­tionist, men han har al­drig kunnat svara på hur all sand har kunnat bildas på en ung jord.

När jag läser Snellings artikel är det otroligt många saker som jag reagerar på, och som jag skulle vilja kommentera här – men jag får nöja mig med några få. Därför har jag valt att ställa upp det som en numrerad lista nedan, med de vik­tigaste påståendena följda av mina kommen­tarer:

Påstående 1: Ingen kan veta hur det egentligen gick till

Snelling börjar med att hävda att ingen egentligen kan veta hur det gick till över huvud taget när sanden bildades – för ingen av oss var ju där när det hände! Han erkänner att idag är erosionen oftast långsam och gradvis, men det är ju inget som säger att det alltid måste ha varit så. Snelling skriver: ”Så de flesta människor har blivit indoktrinerade med tanken att efter­som geologiska processer är långsamma och grad­visa idag, så mås­te det alltid ha varit så förr i tiden också...” Enligt Snel­ling tolkar vi samma fakta olika, beroende på vilka ”mentala glasögon” vi har på oss (jämför Jason Lisles påstående ovan).

Min kommentar:

Det här är ett klassiskt påstående från ungjords­kreationister, som tas upp i nästan allt jag har läst om flodgeologin. Eftersom ingen kan veta hur det egentligen gick till, så står vi alla i samma ut­gångs­läge. Vilken teori som helst kan vara rätt, och vi måste därför vän­da oss till Bibeln som faktiskt talar om hur det gick till genom ögonvitt­nes­skildringar (se avsnittet ”Flodgeologi"). Men är det verkligen så, att efter­som vi inte var där kan vi inte veta hur något gick till? Jag är till exempel väldigt säker på att vatten under miljontals år har frusit till is på precis samma sätt som det gör idag. Varför? För att jag inte har några skäl att tro något annat. Jag var själv inte där, men alla historiska bevis pekar på att det inte har förändrats på mycket lång tid. Vi kan se spåren av istider, vi kan hitta infrusna fossil, och vi kan hitta is på förbi­passerande ko­meter. Vi kan inte se någon form av för­ändring i vatt­nets och isens kemi eller be­teende. På samma sätt är det med de geologiska processerna. Alla dateringsmetoder, alla fossil och den enorma mängden med sedi­men­tära lager och berg­arter avslöjar att jorden är extremt gammal. Vi har ingen som helst anledning att tro något annat.

Man kan också ta en jämförelse med rättsväsendet. Om Snellings reso­nemang hade tillämpats där, skulle vi aldrig kunna få någon dömd för ett brott förutom när det finns ögonvittnen som såg vad som hände. Men i verkligheten lägger brottsutredarna ner enormt mycket tid på under­sökningar, beräkningar och efterforskningar. Man letar led­trådar på platsen och man kanske provskjuter en upphittad pistol för att se om den ger samma räfflor som fanns på kulorna som hittades. Man tar finger­avtryck, och man topsar människor för att jämföra deras DNA med hårstrået som fanns på platsen. På samma sätt fungerar det med geologin. Både den moderna geologin och flodgeologin gör till exem­pel förut­sägel­ser om vad vi kommer påträffa i marken när vi gräver i den. Den moderna geologin har genom undersökningar, antaganden, ex­pe­ri­ment och förutsägelser om hur jordlagren från olika tidsåldrar kom­mer se ut, kunnat ringa in den ”skyldige”. Vi har fått en fantastiskt träff­säker bild av vad som måste ha hänt, och vi kan utesluta flodgeologin efter­som dess förutsägelser inte stämmer.

Snellings påstående innehåller förstås också en så kallad "halmdocka" (se Påståenden om evolutionstroende gällande det begreppet). Han skri­ver att:

”all modern geologi bygger på det antagandet att geologiska proces­ser alltid har skett med samma långsamma och gradvisa steg som vi ser idag…”

Nej, det är över huvud taget inte sant. Sanningen är att alla geologer idag, precis som man gjorde för 200 år sedan, tror på både långsamma och snabba, katastrofala geologiska processer, se Hur kan vi veta att jorden är gammal?. Denna blandning av både långsamt och kata­strofalt är ett av de starkaste bevisen för att jor­den verkligen är riktigt gammal. Extremt långsamma processer, där tusentals meter sedi­ment har av­lag­rats i olika lagerföljder, växlas med spåren av ett vul­kanutbrott, ett jord­skred, en översvämning eller en is­tid. Men i nästan alla ung­jords­kreationistiska artik­lar om modern geo­logi uteläm­nar man den kata­strofala delen. Man har (avsiktligt eller oav­siktligt?) misstolkat det som brukar kallas uni­form­ism eller aktua­lism, där ut­gångs­punkten är att de geologiska processer vi ser verk­samma idag är i stort sett desamma som alltid har verkat på jorden. Men det betyder inte att processerna all­tid måste ha varit lång­samma och grad­visa.

Påstående 2: Guds Ord utesluter att jorden är miljontals år gam­mal

Snelling fortsätter med att hävda att den som tror att jorden är mil­jon­tals år gammal inte tror på Guds Ords absoluta auktoritet. Det är enligt Snelling omöjligt för en kristen att tro att jorden är gammal:

”För den kristne däremot avfärdas ett sådant antagande av Skriften själv, och Guds Ord borde vara – och måste vara – vår absoluta aukto­ritet. Sorgligt nog försöker mån­ga kristna lägga till ett mot­sägelsefullt, felaktigt re­so­nemang till Guds ofelbara Ord […] I verklig­heten lär oss Guds Ord rätt och slätt att geologiska processer inte alltid har varit lång­samma och gradvisa, med de hastig­heter som vi ser idag. I Första Mose­boken 6-9 kan vi läsa om en global vattenkatastrof som på ett kata­stro­fartat sätt förvred jorden och formade om den full­stän­digt."[4]

Snelling beskriver vidare hur ”jordskorpan slets itu”, och att ”ånga och rött, hett vulkaniskt material slungades ut överallt”.

Min kommentar:

Det här är tyvärr den rådande synen inom den ung­jords­kreationistiska rörelsen – att den som tolkar Bibeln på något annat sätt än de själva, inte accepterar Bibelns auktoritet. Jag ska inte fördjupa mig i det på­ståendet, utan jag hoppas att alla som har läst artiklarna under Vetenskapen och Första Moseboken inser att det inte alls behöver vara så som Snelling påstår. Jag skulle i stället vilja uppmana alla som läser detta, att själva läsa kapitel 6-9 i Första Moseboken och svara på dessa frågor:

• Var i texten står det att geologiska processer inte alltid har varit lång­sam­ma?

• Var står det att vattenkatastrofen var ”global”?

• Var står det att floden på ett katastrofartat sätt formade om jorden fullständigt?

• Var står det att ”jordskorpan slets itu”?

• Var står det att ”ånga och rött, hett vulkaniskt material slungades ut överallt”?

Finns det en risk att Snelling har lagt till ”ett motsägelsefullt, fel­ak­tigt resonemang till Guds ofelbara Ord”? Vem är det som inte respekterar Bi­belns auktoritet? Inga fler frågor.

Påstående 3: Det finns moderna bevis för att sand kan erodera snabbt

Snelling berättar nu om en katastrofal händelse som skedde vid en damm i Colorado River i USA 1983. På grund av höga flöden var man tvungna att släppa mycket mer vatten genom en utloppstunnel än vad som nor­malt var tillåtet. Men flödet genom tunneln blev så turbulent att va­kuumbubblor bildades och imploderade mot tunnelväggen, så att ham­marliknande slag uppstod. Inom några sekunder slogs stora bitar av betong och sandsten loss från väggen och följde med vatt­net ut ur tun­neln, och vattnet färgades rött precis som den om­givan­de sand­stenen. Som tur var lyckades man stänga av flödet innan någon större olycka hann ske. Vid en krök i tunneln hade ett tio meter djupt, femtio meter långt och tretton meter brett hål i betongtätningen och sand­stenen upp­stått. Snelling hävdar att den händelsen visar att sanden i alla sand­stens­lager i hela världen kan ha blivit till genom en katastrofal händelse lik­nande den i Colorado River.

Min kommentar:

Jag är själv vatteningenjör och vet vilken skada vat­ten kan göra. Snel­lings exempel handlar om Glen Canyon Dam i Arizona i USA, som jag själv har besökt. Det är absolut sant att forsande vatten kan slita loss betong­stycken och till och med gröpa ur sandsten på kort tid. Det som däremot inte är sant är att denna typ av katastrof skulle kunna förklara den enorma mängden av sand och sandsten som finns utöver vår jord idag. Kvartssand uppstår genom vitt­ring av granit, och den ”åldras” genom att om och om igen gå ige­nom cykler av vittring (se Sedimentära bergarter). De övriga ursprungliga bergartsmineralen har för länge sedan vittrat bort och försvunnit eller blivit silt och lera – bara den hårda kvartsen finns kvar. Dessa långa cykler av vittring har skapat en enorm mångfald av olik­formade sandkorn, där de äldsta är små, runda och otroligt välsorterade. Vid en katastrofal bortslitning av berg­material som i And­rew Snellings exempel skulle däremot mate­rialet vara i stort sett osor­terat med både stora och små stenar och korn, och med olika mineral blandat. Dessutom skulle det bortslitna mate­ria­let vara kantigt. Det var också fallet vid Glen Canyon Dam – stora be­tong­bitar blandades med finmaterial från sand­stenen. Kraftigt ström­mande vatten under kort tid skulle inte heller kunna påverka en granit­berg­grund på samma sätt som sand­stenen påverkades i Snellings exem­pel. Granit är extremt mycket mer mot­stånds­kraftigt mot fysisk påver­kan. Det enda som exem­plet bevisar är att katastrofer kan slita bort betong­block och sandsten från en damm – och det finns ingen mo­dern geolog eller ingenjör som skulle tvivla på det. Däremot för­klarar det inte hur all sand på vår jord kan ha uppkommit.