Embedded Files
Att stoppa huvudet i sanden
Att stoppa huvudet i sanden
Som vi har sett i några av de tidigare artiklarna i den här avdelningen, till exempel En stört omöjlig fininställning, har vetenskapen upptäckt att många parametrar i vårt universum är ofattbart ("stört omöjligt") fininställda. Ändå finns det ett fåtal vetenskapsmän som försöker förklara bort fenomenet.
Den första och enklaste bortförklaringen är helt enkelt att förneka att universum över huvud taget är fininställt. Det är inte särskilt många vetenskapsmän som gör det, men den amerikanske fysikern Victor J. Stenger var en av dem. År 2011 gav han ut en hel bok om universums fininställning, med titeln The fallacy of Fine-Tuning – Why the Universe is not designed for us (ungefär ”Fininställningens villfarelse – Varför universum inte är skapat för oss”). Redan i bokens förord avslöjar Stenger sin extremt materialistiska världsbild (se Vetenskap och materialism). Efter att först ha diskuterat den kristna synen att en Gud har skapat världen, skriver han:
"Som fysiker kan jag inte bege mig vart jag vill utan bara dit fakta leder mig. Om de leder mig till Gud så får det bli så. Men jag har granskat fakta på nära håll under många år, och har kommit fram till den motsatta slutsatsen: vetenskapens observationer och vårt sunda förnuft visar inga tecken på Gud, utan tvärt om tillhandahåller de bevis bortom allt rimligt tvivel att Gud […] inte existerar."[1]
Här ser man mycket tydligt att Stenger inte kunde sträcka sig en enda millimeter utanför vetenskapens gräns för att hitta Gud – han förutsatte att det inte finns någonting alls där ute utöver vad som kan upptäckas med vetenskapen. Kanske var det just därför som han totalt missade alla tecken på Guds existens? Tänk om det verkligen finns någonting bortanför den materiella verkligheten, något som med biologen Francis S Collins ord ”måste undersökas med hjärtat, förståndet och själen”?[2] Det låter fint och vetenskapligt att bara gå ”dit fakta leder”, men som vi såg i Övernaturlig materialism levde Victor Stenger själv inte upp till detta höga ideal. Han utgick från en obevisad symmetri som ”alltid har funnits”. När han begrundade enbart vetenskapliga fakta (dock med många felaktiga slutsatser) kunde han inte se några som helst bevis för Guds existens. Men det finns gott om vetenskapsmän som inte håller med Stenger, utan som tvärt om anser att vetenskapliga observationer stärker deras tro på Gud. Några exempel finns i Vetenskapen som grund för tron.
Luke Barnes gjorde 2012 en mycket omfattande granskning av Victor Stengers bok om fininställningen[3]. Barnes kallar den mest uppenbara bristen för ”Villfarelsen om den billiga kikaren”, och beskriver den med orden: ”Slösa inte dina pengar på att köpa en dyr kikare. Ställ dig i stället närmare objektet som du vill beskåda”[4]. Det som Barnes invänder mot är en metod som Stenger använde sig av: att zooma in så nära den parameter som man vill undersöka, så att det inte märks hur fininställd den är. Vid ett tillfälle valde Stenger till exempel ut fyra olika av universums parametrar och varierade dem med en faktor tio omkring sitt verkliga värde. Av 100 olika alternativa universum som han provade, kom han fram till att i över hälften av dem skulle stjärnor kunna bli minst en miljard år gamla. Detta tog Stenger som ett bevis på att universum inte är fininställt.[5]
En variation med en faktor tio kan låta mycket, men man kan tänka sig denna liknelse: Du får kasta en pil mot en darttavla på mycket nära håll, och träffar i ”bullseye” (den röda ytan i mitten) bara en halv millimeter från tavlans mittpunkt. Nästa gång du kastar träffar du tio gånger så långt från mitten, nämligen fem millimeter ifrån, men du är fortfarande kvar i bullseye. Nu flyttar dock någon elak person darttavlan en miljard kilometer ut i rymden, i en okänd riktning från jorden. Din uppgift blir nu att ställa dig någonstans på jorden och kasta pilen ut i rymden (vi utgår från att du kan kasta pilen så hårt att den lämnar jordens gravitation). Hur stor är nu chansen att du träffar bullseye? Svar: chansen är oändligt liten, hur skicklig dartspelare du än är. Att du träffade två gånger i bullseye i början beror ju på att du fick stå så nära tavlan. Och det är precis samma fenomen som Barnes avser med ”Villfarelsen om den billiga kikaren”. Exemplet visar att om man håller sig tillräckligt ”inzoomad”, tillräckligt nära parametern man studerar, så märker man inte av någon större fininställning. Men om man tar hänsyn till alla värden som parametern skulle kunna ha fått, och inte bara ser till talen i dess närmaste omgivning, så ser man hur oändligt fininställt värdet måste vara. Genom att ställa sig en halvmeter från ”darttavlan” hittade Stenger femtio universum som har långlivade stjärnor, men han missade de triljarders triljarders triljarder universum som inte har det.
Stenger menade att det finns symmetrier i universum som gör att fysikens lagar bara kan vara på ett enda sätt. Luke Barnes kan dock konstatera att det inte finns några vetenskapliga belägg för att naturlagarna är beroende av symmetrier. Man har tvärt om kunnat visa att en viss asymmetri (”o-symmetri”) är en grundläggande del av vårt universum, och att den har varit nödvändig för att liv skulle kunna växa fram på jorden.[6]
Luke Barnes hittar ytterligare ett stort antal felaktiga påståenden och antaganden i Stengers bok, men jag ska bara ta ett exempel till här. Det är ett påstående som Stenger kallade för ”kilen”. Han ansåg att fininställningens förespråkare ofta bara varierar en parameter åt gången, medan om man skulle justera ytterligare en parameter samtidigt så finns det ofta en ”kil” där ett universum fortfarande är möjligt. Luke Barnes visar dock att Stengers påstående är dubbelt fel. Det första felet gäller påståendet att forskningen kring fininställningen bara varierar en parameter åt gången. Modern forskning när det gäller alternativa universum varierar inte bara en parameter, utan det finns tvärt om beräkningar och program där man provar att variera ett mycket stort antal parametrar samtidigt. Inte heller påståendet att det över huvud taget finns en kil stämmer överens med verkligheten, i alla fall inte för de allra flesta parametrar. Barnes visar detta med en figur som bland annat innehåller förhållandet mellan massorna för några av universums elementarpartiklar (upp- respektive nerkvarkarna), se figuren nedan. Notera att den högra figuren är en uppförstoring av den lilla rutan i den vänstra figuren. I den högra bilden ser man det extremt lilla område som lämpar sig för biologiskt liv. Linjerna 1-9 visar olika förhållanden som inte tillåter liv. Över linjen 1 skulle det till exempel bara kunna finnas ett enda grundämne i hela universum, en heliumliknande gas. Över linjen 3 skulle väte vara det enda stabila ämnet i universum.
Figur 1 Det tänkbara förhållandet mellan massorna för upp- respektive nerkvarkarna. Notera att den högra figuren är en uppförstoring av den lilla rutan i den vänstra figuren. I den högra bilden ser man det extremt lilla område som lämpar sig för biologiskt liv. Pricken i det gröna området är vårt universum. Linjerna 1-9 visar olika förhållanden som inte tillåter liv. Från Luke Barnes.[7]
Den anpassningsbara vattenpölen
Den anpassningsbara vattenpölen
Det faktum att vårt universum är fininställt för liv har ett mycket starkt stöd i vetenskapen. Att förneka det är inte en vetenskaplig slutsats, och det är som sagt inte så många vetenskapsmän som går så långt. Däremot finns det en del missförstånd när det gäller universums fininställning. Ett argument mot fininställning som jag har stött på kallas för ”the puddle analogy”, på svenska ungefär ”vattenpölsjämförelsen”. Det formulerades av den brittiske författaren Douglas Adams, som är mest känd för bokserien Liftarens guide till galaxen. Berättelsen om vattenpölen finns i boken The Salmon of Doubt. Adams skrev:
"Detta är ungefär som att vi tänker oss en vattenpöl som vaknar upp en morgon och tänker: »Det här är en intressant värld som jag befinner mig i – ett intressant hål som jag befinner mig i – det passar mig riktigt bra, eller hur? Faktum är att det passar mig häpnadsväckande bra, det måste ha blivit skapat för att innehålla mig!«"[8]
Vattenpölsjämförelsen har använts för att visa att på samma sätt som en vattenpöl anpassar sig till hålet den finns i, så är det inte universum som är anpassat för oss – utan det är vi som har anpassat oss till det universum vi lever i. Men Geraint Lewis och Luke Barnes förklarar varför jämförelsen inte fungerar:
"…på grund av A) vattnets flytande tillstånd, B) hålets fasthet, och C) gravitationens konstanta nedåtkraft, så kommer han [vattenpölen Doug] alltid få samma form som sitt hål. Om hålet hade varit annorlunda, så skulle hans form ha anpassat sig till att passa det. Vilket hål som helst skulle duga åt vattenpölen, och det är precis här som jämförelsen faller: vilket universum som helst skulle inte duga för liv. Livet är inte en vätska. Det kommer inte att anpassa sig till vilket universum som helst."[9]
Vattenpölsjämförelsen är alltså ett uppenbart missförstånd vad universums fininställning egentligen handlar om. Det finns ett ofattbart stort antal tänkbara universum där livet över huvud taget inte skulle vara möjligt. Livet fungerar helt enkelt inte så som en vattenpöl gör.
Kunde universum varit bättre?
Kunde universum varit bättre?
Den amerikanske astrofysikern Fred Adams menar att vårt universum inte är så fininställt för liv som det skulle kunna vara, utan att det borde finnas universum som är ännu bättre inställda än vårt. Det borde till exempel finnas universum där beboeliga planeter är mycket vanligare, eller planeter med mer landyta att bo på än vad som finns på vår egen jord. Det skulle också kunna finnas universum som alltid har dagsljus.[10] Om vi kan visa att det går att skapa ett ännu bättre universum än vårt eget – betyder det att vi till slut kan avfärda alla tankar på att det finns en gud? Jag är inte så säker på det. Man kan nog i alla fall med säkerhet säga att ett sådant universum inte skulle innehålla just oss, vi som befinner oss här på den avlägsna planeten Tellus i ett mörkt och ogästvänligt universum. Det är just vi som har utvecklats fram på just den här halvbra planeten i just det här mörka universumet. På en bättre planet skulle det ha varit en annan livsform. Men tänk om Gud älskade Tellus och det han såg där? Tänk om han älskade just vår värld, och ville ge oss chansen till liv? Vi vet inte hur många andra världar och livsformer som också har fått chansen. Kanske finns det fler universum, precis som multiversumteorin förutspår. Ett multiversum behöver inte utesluta att Gud finns. I nästa avsnitt ska vi förresten gå in lite djupare på tankarna om ett multiversum. Men vi ska först avsluta det här avsnittet med ytterligare en person som har svårt för universums fininställning. Det är inte helt oväntat den världskände ateisten Richard Dawkins.
Desperata bortförklaringar
Desperata bortförklaringar
För någon som absolut inte vill tänka sig en mening eller tanke bakom livet, kan den enorma precisionen i vårt universums fininställning bli mycket svår att smälta. Richard Dawkins erkänner att fininställningen finns, men i mina ögon förminskar han dess omfattning och förenklar dess lösning. När det gäller omfattningen skriver Dawkins till exempel om sex fininställda parametrar, medan vi har sett att de flesta insatta fysiker och astronomer idag pratar om allt från tjugo till uppemot Max Tegmarks trettiotvå. När det gäller fininställningens lösning anser Dawkins att det finns ett flertal teorier som är betydligt mer sannolika än att en gud skulle ha ställt in allt. I The God Delusion lägger han fram ett antal olika teorier för hur universum kan ha kommit till utan Guds inblandning. Några av dem är:
Universum är inte alls fininställt, fastän det verkar så. Dawkins skriver:
När vi till slut når fram till den länge efterlängtade ’Teorin om Allt’ kommer vi att se att de sex nyckelparametrarna är beroende av varandra, eller av något annat ännu okänt, på ett sätt som vi idag inte kan föreställa oss […] Det kommer att visa sig att universum bara kan vara på ett enda sätt.[11]
Det finns en stor mängd av universum (se avsnittet om ”Multiversum”).
Vårt universum ingår i en oändlig loop där det föds och expanderar, sedan drar det ihop sig och ”dör”, sedan föds det och expanderar igen, och så vidare. Dawkins skriver bland annat: ”Ingen förstår vad som pågår i singulariteter såsom big bang, så det är tänkbart att lagar och konstanter återställs till nya värden varje gång.”[12] Förr eller senare blir det i denna oändliga loop ett universum som passar för liv.
Dotteruniversum kan födas från föräldrauniversum i svarta hål. De grundläggande konstanterna i ett dotteruniversum är något ”muterade” jämfört med dess förälder. Precis som vid evolutionen av liv på jorden sker ett naturligt urval av de universum som passar för liv.[13]
Dawkins anser att alla dessa teorier är mer sannolika än att en gud har skapat universum. Men har någon av dessa teorier då något stöd i vetenskapen? Inte det minsta - de är rena spekulationer. Är det lättare att tro på någon av dessa teorier, än att det finns en gud? Absolut inte för mig, men det är förstås upp till var och en att avgöra.
Om man som Dawkins hävdar att det naturliga urvalet kan tillämpas till och med på universums nivå, då har man rört sig en bra bit bort från vetenskapens värld och långt in i trons värld. Man kanske inte ens kan tala om trons värld, för till skillnad från den kristna tron så bygger Dawkins idéer på rena spekulationer. De är inte heller något alternativ till en gud. Om till exempel multiversum används för att förklara hur vår fantastiskt fininställda värld har uppkommit, så har frågan om vårt ursprung bara flyttats ett steg längre bort. För varifrån kom i så fall multiversum? Vem har fininställt multiversum?
[1] Stenger, Victor. The Fallacy of Fine-Tuning. Prometheus Books, New York 2011. Kindle Edition. Location 239. Översatt från engelskan av mig.
[2] Collins, Francis S.. Guds språk – När vetenskapen möter tron. Libris förlag, 2009. Sid 19.
[3] Barnes, L. A.. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia, 2012, 29, 529–564.
[4] Ibid.
[5] Stenger, Victor J.. ”Intelligent Design – Humans, Cockroaches, and the Laws of Physics”. The TalkOrigins Archive, 1997.
[6] Barnes, L. A.. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia, 2012, 29, 529–564.
[7] Ibid.
[8] Adams, Douglas. The Salmon of Doubt. William Heinemann Ltd, 2002. Citerad på goodreads.com, https://www.goodreads.com/quotes/70827-this-is-rather-as-if-you-imagine-a-puddle-waking
[9] Lewis, Geraint F.; Barnes, Luke A.. ”The Trouble with ’Puddle Thinking’: A User’s Guide to the Anthropic Principle”. Sydney Institute for Astronomy, School of Physics, The University of Sydney, 2021.
[10] Adams, Fred. ”The Not-So-Fine Tuning of the Universe. There’s more than one way to build a universe suitable for life”. Nautilus, januari 2017. Läst december 2021.
[11] Dawkins, Richard. The God Delusion. HMH Books, Bantam Press, Storbritannien 2006. Kindle Edition. Sid 172. Översatt från engelskan av mig.
[12] Ibid. Sid 174. Översatt från engelskan av mig.
[13] Ibid. Sid 175.
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-25
Page updated
Google Sites
Report abuse