Multi­versum­teorin

Figur 2 Ur artikeln ”Universums gåta: Vad ligger utanför univer­sum?”[5]

När jag läste att ”långt borta sitter alltså just nu otaliga av dina dub­bel­gångare och läser den här artikeln i Illustrerad Vetenskap” första gången, så tänkte jag: ”Det här är inte lättare för mig att tro på, än att tro på en gud.” Och jag känner fortfarande likadant.

I artikeln skrev man vidare att det kan fin­nas andra multi­versum­typer, med universum vars grundläggande egen­ska­per är helt och hållet annorlunda än i vårt universum. Artikeln berättade:

"Varje universum är en bubbla i ett tomrum med egen­ska­per, som för oss är oför­ståeliga och bara kan be­skri­vas matematiskt. Naturlagarna i de olika bubblorna är san­nolikt väldigt olika, och det betyder att alla tänk­bara naturlagar förekommer på ett eller annat ställe."[6]

När jag läste om universum som är oförståeliga för oss, och med helt and­ra naturlagar, var steget inte så långt att tänka att Gud kanske finns i ett sådant universum? Tänk om Gud finns i ett universum med helt andra naturlagar än vårt? Tänk om hans universum går ihop med vårt, och kanske helt och hållet omsluter vårt universum, utan att vi nå­gonsin kan märka det med vår egen naturvetenskap? Tänk om han kan se och ingripa i vårt universum, men vi kan inte ”se” honom eller hans värld – åtminstone inte med våra fysiska sinnen? Det är inte alls omöj­ligt enligt den moderna vetenskapen.

Om och om igen

Även mate­ma­tikern Roger Penrose (han med tio upphöjt till tio upphöjt till 123) föreslår en multiversumliknande lösning på fininställningen. Penrose före­språkar en förklaring som han själv tycker är snudd på ”galen” – men han kallar den ”Conformal Cyclic Cosmology”, CCC – ungefär ”Likformig Cyklisk Kosmologi”. Förklaringen går ut på att universum ständigt upprepar sig. Penrose tänker sig att ett universums slut blir bör­jan på ett nytt universum. Han spekulerar i att när universum till slut ”tänjs ut” till i princip ingenting så blir alla dess partiklar masslösa, det vill säga helt utan någon massa, och en masslös partikel kan inte upp­leva någon tid, den är ”tidlös”. Till slut, när alla partiklar är tidlösa, skul­le Big Bang kunna börja om igen.[7] Det är som sagt rena speku­la­tioner, eftersom det inte finns några bevis alls för att alla partiklar skulle förlora sin massa över tid. Hypotesen är inte vetenskapligt bevisad, utan tvärt om har hundratals vetenskapsmän haft invändningar mot den[8]. Men den är ett bra exempel på hur långt man kan behöva gå om man inte vill ha Gud med i bilden.

Att stärka Guds sak

En av de vetenskapsmän som anslöt sig till teorin om multiversum var Stephen Hawking. Han tog bland annat upp teorin i boken The Grand Design, som han skrev tillsammans med den amerikanske fysi­kern Leonard Mlodinow år 2010. I boken, som har underrubriken ”Nya svar på livets yttersta frågor”, fram­för de båda författarna sin överty­gelse att svaret på universums finin­ställ­ning är att det finns ett ofattbart stort antal universum[9]. Men under åren därefter förfinade Hawking sina beräkningar, och i sitt absolut sista ve­ten­skapliga dokument ställde han till det en aning för alla andra an­hängare av multiversum­teorin – åt­minstone när det gäller Multi­ver­sum­nivå II. Bara några veckor före sin död år 2018 skickade han tillsam­mans med den belgiske kos­mo­logen Thomas Hertog in en artikel för så kallad ”referentgransk­ning” (en typ av faktagranskning). Artikeln hade titeln ”A smooth exit from eter­nal inflation”, vilket betyder ungefär ”En jämn utgång ur evig inflation”. Dokumentet handlar om när ett nytt universum – en ny uni­ver­sum­bubbla – bildas ur den eviga inflationen. Tidigare hade Hawking före­ställt sig att det fanns en mycket stor varia­tion på naturlagar och na­tur­konstanter i de olika univer­sumen i multi­versum. Men i sin sista artikel satte han tillsam­mans med Hertog strikta be­gränsningar för vilka varia­tioner som kan förekomma i ett universum som lämnar den eviga infla­tionen. Hawking och Hertog skriver:

"…vi förmodar att utgången från evig inflation inte pro­ducerar ett oändligt antal fraktal-liknande multiversum, utan är änd­lig och rimligen jämn […] Våra antaganden stärker käns­lan att holografisk kosmologi medför en betydande reduktion av multi­ver­sum till ett mycket mer be­gränsat antal möjliga universum."[10]

Enligt Hawking och Hertog är det alltså inte särskilt många typer av uni­ver­sum som skulle kunna ta sig ut ur den eviga inflationen. Det här fick den brittiske filosofen Philip Goff att uttrycka viss oro i en artikel med rubriken ”Did the dying Stephen Hawking really mean to streng­then the case for God?” – ungefär: ”Var det verkligen den döende Step­hen Haw­kings avsikt att stärka Guds sak?” Goff ansåg att ju mindre varia­tion det finns mellan de olika universumen, desto sämre fungerar multi­versum­hypo­tesen för att förklara universums fininställning. I arti­keln utbrister han, nästan uppgivet:

"Nu räcker det inte att vi förklarar varför vårt eget uni­versum är fininställt, utan vi måste förklara varför alla universum är fininställda!”[11]

Goff avslutar sin analys av Hawkings slutsatser med ett krasst konsta­terande:

"…Hawking och Hertog har i viss mån stärkt den alternativa förklaringen gällande Gud. Det är iro­niskt att ateisten Hawking i sitt sista bidrag till vetenskapen, skulle göra Guds existens mindre osan­nolik.”[12]

Philip Goff ser ändå ett visst fortsatt hopp för multiversumteorin, och det är i ”Många värl­dar”-teorin. Teorins grund­idé är att vår värld delar upp sig i nya världar, eller nya universum, varje gång en valmöjlighet uppstår. Så om du just nu är trött och funderar på att lägga ner det här läsandet – så kommer det strax att finnas en värld där du verkligen slutar läsa, och en värld där du läser vi­dare. Vilken blev det? Är du kvar?

Illusionen om vetenskapen

Philip Goff anser alltså att det är mycket mer troligt att vår värld hela ti­den delar upp sig i nya världar, varje gång en människa, en fluga, en elektron eller en foton gör ett ”val”, än att det skulle kunna finnas en övernaturlig skapare. Varför tycker han det? Jag vet inte, och jag har inte kunnat fråga honom. Hur som helst kan man konstatera att vi med multiversumteorin har kommit långt in i trons värld. Här handlar det om vår övertygelse, inte om naturvetenskap. Jag kan inte med vetenskap be­vi­sa att Gud finns. Men Goff, Hawking eller Tegmark kan inte heller bevisa att multiversum finns. Eller att Gud inte finns.

Författaren Helena Granström, med en bakgrund inom fysik och ma­te­matik, beskrev detta mycket klarsynt i en essä på Sveriges Radio 2018. Essän behandlar upplevda konflikter mellan religionen och ve­ten­skapen, och hur de skulle kunna lösas. Hon belyser också att även vetenskapen behöver ett skikt av tro under sina vetenskapliga anspråk. Det gäller särskilt tron, eller övertygelsen, om att universum i sin helhet kommer att vara begripligt. Granström berättar att den vetenskapliga förklaringen på universums början har förskjutits från Big Bang till den eviga inflationen före Big Bang. Om den eviga inflationen skriver hon:

"…vilket egentligen bara innebär en förflyttning av pro­blematiken, för vad var det då som satte igång infla­tio­nen? Att föreställa sig ett ve­ten­skapligt experiment som kan ge svar på den frågan är svårt – kanske lika svårt som att tänka sig ett som kan påvisa existensen av en alls­mäktig gud."[13]

Jag kan bara hålla med Granström. I mina ögon är inte tron på evig in­fla­tion eller många världar ett likvärdigt alternativ till att tro på en gud. Men det finns förstås många som inte håller med om det. En av dem är – inte oväntat – den kände ateisten Richard Dawkins. Han förundras över att så många människor fortfarande tror på Gud, när det finns så många bättre förklaringar att tillgå idag, och framför allt den om multiversum. Daw­kins skriver att en allvetande Gud inte är en rimlig lösning på ”pro­blemet” med uni­versums fininställning, eftersom sannolikheten att det ska kunna finnas en komplex Gud som har skapat universum, är ännu lägre än att vårt universum finns. För vem skapade i så fall Gud? Han summerar:

"Därav följer att teisternas svar fullständigt har miss­lyc­kats med att föra oss när­mare en lösning på problemet. Jag ser inget annat alternativ än att avfärda det, sam­tidigt som jag förundras över den mängd människor som inte ser problemet utan verkar uppriktigt till­freds med argumentet om den ’Gudomliga rattskruvaren’. Kanske hän­ger den psykologiska orsaken till denna förbluffande blindhet ihop med att många människor inte har ökat sitt medvetande om naturligt urval och dess kraft att tämja osan­nolikhet, på det sätt som biologer har gjort."[14]

Dawkins anser att människor är förbluffande blinda om de inte ser att tron på en skapande Gud bara har skjutit problemet med universums ur­sprung ytterligare ett steg längre bort. Han anser i stället att multi­ver­sum är en mycket rimligare och bättre förklaring. Men är det verk­ligen möjligt att Richard Dawkins själv inte inser att även multi­ver­sum­teorin bara skju­ter problemet ett steg vidare bakåt? För vi har ju ingen för­klaring på multiversum heller, lika lite som vi har en förklaring på Gud! Det är ofattbart att en stor tänkare som Dawkins inte kan se att hans egen världs­bild också bygger på tro.

Vad kan denna förbluffande blindhet hos en del framstående ma­te­rialister bero på? Det verkar som att många inte förstår vilka gränser vetenskapen har – vad den kan förklara och vad den inte kan förklara. Många verkar tro att det är vetenskapen som utesluter att det finns en Gud. Men det är en fullständig villfarelse, en illusion. Illusionen om vetenskapen. Det är ju deras egen materialistiska världsåskådning som gör att de utesluter möjlig­heten för Guds existens.

Finns det fler universum?

Är multiversum ett rimligt alternativ till Gud? Inte i mina ögon. Jag kan inte se att de båda alternativen står på samma nivå, eftersom vi fortfarande skulle behöva en förklaring på mul­tiversum. Men kanske är det Gud som står bakom multiversum? Personligen tror jag att multiversum existerar i Guds sinne. Jag tror att han har sett alla triljarders triljarders triljarder möjliga universum – och så, plötsligt – såg han ett universum där det skulle finnas möjlighet för intelligent liv, till och med för tän­kande varelser som skulle bli lika honom själv! Självmedvetna varelser som skulle förstå matematik och vetenskap, som skulle kunna älska, och som skulle kunna välja mellan rätt och fel. Och många av dem skul­le frivilligt välja att göra det som är gott och rätt! Jag tror att synen av detta universum var oemotståndlig för Gud. Han var tvungen att ge vårt universum chansen, trots att där även skulle finnas mycket ondska och lidande. Men utan allt detta onda skulle det inte vara just vårt uni­versum. Då skulle det vara ett annat universum, kanske med andra varel­ser i.

Har då Gud låtit fler universum få chansen? Kanske. Varför skulle han inte ge fler livsformer chansen att leva, i andra typer av uni­ver­sum? En dag kanske vi får veta. Multiversum är inte otroligt eller omöjligt i sig. Men det förklarar inte varför vi finns, eller varför det finns något över huvud taget.