Människans uppgift

Walton skriver också:

"Människan är skapad med en upp­gift och med mening. Den största skada som vi kan orsaka mänsk­ligheten är att ta ifrån den dess me­nings­fulla tillvaro.”[2]

Det är här som en av de stora skillnaderna mellan den kristna tron och materialismen ligger – tron på en större mening med tillvaron eller inte. Den kristna tron bygger på att det finns en avsikt bakom uni­ver­sum.

Meningen med livet

Om det nu är så viktigt med mål, mening och syfte – vad är då me­ningen med att vi människor finns? Vad är avsikten med oss och uni­versum? Den bibliska synen på meningen med människans existens framgår redan i Bibelns allra första kapitel. Där skriver författaren:

"Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fis­kar, himlens fåg­lar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild ska­pade han henne. Som man och kvin­na ska­pade han dem. Gud väl­sig­nade dem och sade till dem: »Var frukt­samma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jor­den.«"[3]

I citatet ser vi att människan är skapad till Guds ”avbild”. John Wal­ton berättar att i det forn­tida mellanöstern var det vanligt att man gjorde av­bilder av gudar el­ler av kungar. Själva bilden, exem­pelvis en staty eller ett mo­nument, tjä­nade som representant på den ak­tuella platsen för guden eller kungen. Kungar kunde till exempel sätta upp statyer av sig själva på platser som de hade makt över, men där de inte kunde vara närvarande fysiskt för tillfället. Bilder av gudar ansågs representera själ­va gudens väsen och innersta natur på platserna där de sattes upp, och blev ofta föremål för till­bedjan. Första Mosebokens beskrivning av människan som Guds av­bild innehåller därför en mycket stark sym­bolik. Män­niskan ses som Guds ställ­före­trä­dare på jorden, och ska utö­va den makt som Gud har över jorden. Det betyder inte att vi ska härska över ska­pelsen med våld och själviskhet, utan tvärt om med vär­dig­het, omsorg och respekt. John Walton skriver:

"Att vi är skapade till Guds avbild ger oss värdighet, anförtror oss an­svar och säkerställer vår potential, nämligen förmågan att spegla vår Skapare.”[4]

Att vi är skapade till Guds avbild innebär att vi borde kunna uppträda med värdighet, pålitlighet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning, och sätta andra före oss själva. Eftersom alla människor är skapade till Guds avbild förtjänar också i grund och botten alla människor att be­mö­tas med respekt och värdighet (dock finns det förstås människor som har gjort andra människor så mycket illa, att det är omöjligt att respek­tera dem – de har förverkat sin egen möjlighet att förtjäna respekt).

Walton berättar om ytterligare en viktig aspekt av att människan är ska­pad till Guds avbild. Det finns mycket som tyder på att Första Mose­bokens skapelseberättelse framställer kosmos som ett Guds ”tempel” (se artikeln Varför sju dagar?). När Gud sedan placerar människor där är det för att de ska sköta om tillbedjan av, och gemenskapen med, Gud i hans tem­pel – som ett slags präster. Mänsk­ligheten, och därmed alla människor, har alltså enligt Bibeln en tredelad upp­gift:

• att utveckla och förvalta Guds skapelse som godhjärtade, vär­diga och pålitliga ”kungar”,

• att bemöta andra människor (och sig själva) med respekt och vär­dighet, och sätta andra människor högre än sig själva, samt

• att som ”präster” sköta tillbedjan av Gud i det ”kosmiska temp­let”.

Jag tror att vi kan konstatera att människan har misslyckats grovt med det vi var ämnade att göra – både när det gäller att förvalta ska­pel­sen, i bemötandet av andra och när det gäller tillbedjan av Gud. I stäl­let för att repre­sen­tera Gud på jorden och osjälviskt ta hand om den och om va­randra, har vi för egen vinnings skull förstört både för skapelsen och för andra män­niskor. Jorden plågas och ”svettas” under bördan av vår använd­ning av fos­sila bränslen och andra naturresurser, och fiskar och landdjur dör på grund av giftiga utsläpp eller rester av all plast som finns över­allt på vårt jordklot idag. Mer än åtta tusen barn dör av svält varje dag[5], medan andra barn och vuxna kan få precis allt de pekar på. Den värld som vi skulle vårda genom res­pekt och värdighet, har vi vanvårdat på ett så respektlöst och ovärdigt sätt att vi har drivit den till förstörel­sens gräns. Vi har också misslyckats med vår uppgift som präster i Guds tem­pel – att ansvara för tillbedjan av Gud.

Den amerikanske teologen Cornelius Plan­tinga beskriver på ett för­tjänst­fullt sätt hur de tre områdena hänger ihop:

"De hebreiska profeterna använde ordet ’shalom’ för sam­manflätningen av Gud, människor och hela ska­pel­sen i rättvisa, förverk­ligande och glädje. Vi kallar det för ’frid’ [engelskan använder ordet peace, ’fred’], men det inne­bär långt mycket mer än att ha ett fridfullt sinne, eller ett eldupphör mellan fiender. I Bibeln betyder sha­lom en allomfattande blomstring, helhet och glädje – ett rikt tillstånd där naturliga behov är tillgodosedda och där naturliga gåvor brukas på ett fruktbart sätt. Det är ett tillstånd som inspirerar till glädjefylld förundran när Ska­paren öppnar dörren och välkomnar de varel­ser som fyller honom med glädje. Shalom är med andra ord hur saker och ting borde vara."[6]

Den amerikanske fysikern Loren Haarsma skriver:

"Synd innebär en förstörd Shalom. En rätt relation med Gud borde på ett naturligt sätt blomstra i rätt rela­tioner med andra människor och med hela Guds skapel­se. […] Tragiskt nog leder vår brutna relation med Gud till dest­ruktiva relationer med andra människor och med Guds skapelse."[7]

Det är just detta som Bibeln kallar för synd. Kristendomen har ibland blivit ”ökänd” för att skuldbelägga människor på många olika sätt. Ofta beror det på att en del kristna har ställt upp regler som man anser att alla människor ska följa, och sedan fördömer man de människor i sin om­givning som inte följer dem. Men i grund och botten handlar synd om att vi människor har en förstörd relation med Gud, med andra människor och med hela skapelsen. Den bibliska för­fattaren Jakob skriver i sitt brev:

"Den som vet hur man handlar rätt, men inte gör det, han begår en synd.”[8]

I en annan översättning låter samma vers så här:

"Den som vet att göra det goda men inte gör det, han syndar.”[9]

Vi konstaterade i Adam, Eva och syndafallet att det här är något som precis alla människor någon gång har gjort, och fortsätter att göra – vi har alla gjort fel mot andra människor, mot skapelsen och mot Skaparen. Men det finns en lösning på syndens problem, som Gud hade tänkt ut redan före världens skapelse.

[1] Walton, John H.. The NIV Application Commentary – Genesis. Zondervan Academic, Michigan 2001. Sid 137. Översatt från engelskan av mig.

[2] Ibid. Sid 137. Översatt från engelskan av mig. Kursivering av mig.

[3] 1:a Moseboken 1:26-28, Bibel 2000.

[4] Walton, John H.. The NIV Application Commentary – Genesis. Zondervan Academic, Michigan 2001. Sid 137. Översatt från engelskan av mig.

[5] ”A child dies from hunger every 10 seconds”. Global Challenges, The World Counts, 2024. Läst juni 2024. https://www.theworldcounts.com/challenges/people-and-poverty/hunger-and-obesity/how-many-people-die-from-hunger-each-year

[6] Plantinga, Cornelius. Not the Way It’s Supposed to Be: A Breviary of Sin. Eerdmans, Grand Rapids, 1996. Sid 75–76. Citerad i: Haarsma, Loren. When Did Sin Begin? Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan 2021. Kindle Edition. Sid 174-175. Översatt från engelskan av mig.

[7] Haarsma, Loren. When Did Sin Begin? Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan 2021. Kindle Edition. Sid 174-175. Översatt från engelskan av mig.

[8] Jakobs brev 4:17, Bibel 2000.

[9] Jakobs brev 4:17, Svenska Folkbibeln 98.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-02-01