Guds lösning

Från död till liv

Om Jesus tid på jorden hade slutat med att han dog och lades i en grav, hade vi dock inte haft någon kristendom idag. De lärjungar som hade följt honom blev livrädda när han dödades, och dagarna efter hans död låste de in sig i ett rum av rädsla för att straffas. Men något märkligt hände! Lärjungarnas rädsla försvann, och under årtiondena efter Jesus död spreds den kristna tron som en löpeld över hela Romarriket. Hans första lärjungar var beredda att gå i döden för sin tro på honom, och flera tusen av de som kom till tro genom deras undervisning fick också sätta livet till. Vad var det som hade hänt?

Jo, lärjungarnas budskap var att Jesus hade besegrat döden och upp­stått från de döda! Hur osannolikt det än låter så måste jag tro på det. Jag kan inte tro att de gick i döden för en lögn som de hade hittat på. Det fanns flera hundra människor som kunde vittna om att de såg Jesus levande efter korsfästelsen, och sedan dess har han på olika sätt uppen­barat sig för mil­jontals människor utöver jorden. Vi kan alla få en för­nimmel­se av att han lever idag, och en personlig relation med honom. Aposteln Paulus skriver:

"Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är…"[14]

Precis som Paulus kan vi få uppleva ett möte med den uppståndne, även om vi känner oss som de minsta och ovärdigaste på jorden.

En ny värld

I och med sin uppståndelse besegrade Jesus mänsklighetens yttersta fiende – döden. Paulus skriver att Jesus uppstod ”som den förste av de avlidna”, och att vi alla kan uppstå på samma sätt vid tidens slut[15]. Vi har hopp om ett evigt liv i en annan värld – kanske en annan di­mension med andra naturlagar och en annan tidsuppfattning än i vår nuvarande värld. Bibeln beskriver detta som en helt ny skapelse[16], som beskrivs i bland annat Uppenbarelseboken kapitel 21 och 22. Ve­ten­skap­ligt sett finns det inget som hindrar att vi har ett sådant hopp.

Vi såg i avdelningen Vetenskapen och Första Moseboken att Adam och Eva används som bilder, arke­typer, för hela mänskligheten – det vill säga alla människor. Hela mänsk­ligheten har brutit mot Guds plan och vilja, och är i behov av den förlåtelse som Gud erbjuder genom Jesus. Vi har alla blivit lurade av ”ormen”, som viskar till oss att strunta i vad Gud har sagt och tänka på oss själva i stället.

Därför är det för väl att det inte bara blir några patetiska rester kvar av Jesus, utan tvärt om att allt är skapat genom honom och till honom. Ända sedan han vandrade på jorden har åtskilliga miljoner av män­niskor kunnat uppleva att det han sade om sig själv var sant, och de har fått uppleva ljus, frid, hopp och mening. Det är vad varje människa som längtar efter mål, kärlek och syn­dernas för­låtelse kan få uppleva. Den brittiske kyrkoherden och författaren John Stott be­skrev kris­ten­domen så här, efter att först ha gått igenom vad den inte är:

"Vad är kristendomen, om den varken är en trosbekän­nelse, en samling moralregler eller en kult? Den är Kris­tus! Den är inte i först hand ett system. Den är en person och ett personligt förhållande till den personen."[17]

Enligt Bibeln har allt i universum sammanfattats i Jesus.[18] Om det stäm­mer, kan det inte finnas något viktigare och mer meningsfullt i livet än att få en personlig relation med honom. Men det är först när vi förstår vår egen delaktighet i världens till­stånd – när vi ser att vi själva är en del av skapelsens förstörda shalom – det är först då som vi på allvar förstår varför just vi behöver Jesus, Guds sanna avbild. När jag växte upp i frikyrkan använ­des ibland begreppet ”syndanöd” om den insikten. Det betydde att man själv insåg att man var en slav under synden, och behövde bli friköpt av Jesus från dess makt.

Det är nämligen inte bara alla andra människor som har misslyckats med att ta hand om sig själva, om andra människor och om skapelsen. Det är inte bara andra människor som behöver syndernas förlå­telse och Guds fri­kän­nande. Det är inte bara Eva, och det är inte ens bara Adam. Det är jag! Det är jag som behöver be om förlåtelse och omvända mig från min själviskhet, så att jag med Guds hjälp kan börja leva för honom och för andra människor.

Och då, när jag har fått mina synder förlåtna och blivit förklarad rätt­färdig, då kan jag frimodigt gå in i det liv som Gud hade planerat för mig från skapelsens allra första början, i en nära rela­tion med Gud själv genom Jesus. Genom honom kan jag bli en ”kung” och en ”präst” som är Guds avbild på jorden.

Det är meningen med att vara människa.