Hur kan Gud finnas överallt?

"Ett otal angrepp på vår verklighetsuppfattning alstras ur den moderna fysiken...” – Brian Greene

Det är inte bara jag som får en hisnande känsla av detta fenomen. Fysikern Brian Greene uttrycker det så här i sin bok Det stoff varav kosmos väves:

"Ett otal angrepp på vår verklighetsuppfattning alstras ur den moderna fysiken […]. Men av dem som bekräftats experimentellt är det inget jag finner mer om­tum­lande än den nyfunna insikten att vårt universum inte är lokalt.”[2]

Ja, omtumlande är ett bra ord för det vi nu ska komma in på... Fe­nomenet icke-lokalitet är starkt knutet till universums allra minsta ska­la och till den så kallade kvant­meka­nikens upptäckter (det kanske är läge för en separat artikel om det i framtiden). Brian Greene bes­kriver det så här:

"Enligt kvant­meka­niken kan exempelvis en partikel svä­va i ett slags limbo, i ett tillstånd mellan att ha eller inte ha en viss egenskap, [...] och först när partikeln obser­veras (mäts) bestämmer den sig slumpmässigt för en viss egenskap eller en annan. Som om detta inte vore underligt nog förutsäger kvant­meka­niken också att det kan före­komma förbindelser mellan partiklar av liknan­de slag..."[3]

Det ”limbo”, den slumpmässighet som Greene pratar om innebär kort­fattat – åtminstone enligt ett sätt att tolka resultaten – att innan man har mätt en viss egenskap hos en partikel, till exempel dess läge, så har den inget läge. Däremot har den olika stor sannolikhet att finnas på en viss plats. Detsamma gäller andra egen­skaper, som till exempel en fo­tons spinn. Det är först när man mäter fotonens spinn som den verk­ligen antar ett visst värde. Denna ”förbin­delse” kallas kvantsammanflätning (”quan­tum entanglement” på en­gels­ka). Det är ett feno­men som motsäger allt förnuft, och den här sam­manflätningen mel­lan par­tik­lar kan hålla i sig över enorma avstånd. Greene skriver:

"Enligt kvant­mekaniken och de många experiment som bekräftar dess förut­sägelser, kan kvant­för­bin­delsen mel­lan två partiklar hålla i sig även om de befinner sig på mot­satta sidor av universum. Ur hop­tvin­ning­ens per­spektiv är det som om de befann sig alldeles ovanpå va­rand­ra, även om det finns många mil­jarder kilometer rum mellan dem."[4]

Under vissa omständigheter kan alltså två partiklar bli så starkt sam­manflätade att när man mäter den ena partikelns spinn, så antar den andra partikeln ögonblickligen samma spinn, även om de är på ljusårs avstånd från varandra. Brian Greene berättar:

"Det låter fullständigt bisarrt. Men det finns nu över­väldigande mängder bevis för denna så kallade kvant­mekaniska hoptvinning. Om två fotoner är hoptvinnade ’tvingar’ en lyckad mät­ning av endera fotonens spinn kring en axel den andra, fjärran fotonen att ha samma spinn kring samma axel; en mätning på en foton ’driver’ den andra och kanske avlägsna fotonen till att vakna upp ur sanno­likhetens dimma och anta ett bestämt spinn­värde, ett värde som exakt överensstämmer med spinnet hos dess avlägsna partner. Och det får tanken att svind­la."[5]

Att gå genom en betongvägg

Den svenska fysikern Julia Ravanis tar upp fenomenet med sammanflätning i sin bok Skön­heten i kaos. Hon berättar att till och med Albert Einstein hade problem med förut­sä­gelsen att två partiklar som befinner sig på ett stort avstånd från va­rand­ra, kanske till och med på varsin sida av universum, på något sätt ögon­blickligen skulle kunna kommunicera de förändringar som sker. Under förut­sättning att ingenting kan färdas snabbare än ljushastigheten borde det ta åtskilliga miljarder ljusår för den ena par­tikeln att ”med­dela” sig med den andra. Ändå visar alla experi­ment att sam­manflätning verk­ligen existerar, och det på enorma avstånd. Hur kan två partiklar i varsin ände av universum omedelbart veta om varandras tillstånd? Rava­nis förklarar att när de är sammanflätade kan man inte längre se dem som två partiklar:

"Men sam­man­flätade partiklar kan inte betraktas var för sig, utan måste ses som en enhet. De behöver inte skicka några meddelanden mellan sig eftersom de ur vår syn­vinkel redan är ett, som ett par skor där en observation av den ena genast avslöjar hur den andra ser ut."[6]

Ravanis berättar också att man 2018 kunde bekräfta sam­man­flätning på flera miljarder ljusårs avstånd. Det gjorde man genom mät­ningar på ljus från forntida så kallade kvasarer, vilket är mycket ljus­starka objekt som ligger många miljarder ljusår bort från oss. Att kvantsammanflätningen är en viktig upptäckt framgår inte minst av att 2022 års Nobelpris tilldelades tre fysiker som var för sig gjort viktiga framsteg inom området.

I avsnittet Hur kan Gud se framtiden? såg vi att all tid ända från Big Bang till tidens slut, skulle kunna ses som ett enda sammanhängande block som händer samtidigt. På samma sätt verkar rummet i hela vårt enorma universum hänga ihop i en osannolik enhet. Vissa av de fenomen som vetenskapen har upptäckt är så osannolika att man skulle tro att de var bluff, om det inte var etablerade vetenskapsmän som berättade om dem. Kvant­sam­man­flätning är förstås ett av dem, och det vi nu ska fortsätta med kallas för ”tunnling” eller ”tunneleffekt”. Tunnling inne­bär att en partikel kan tränga igenom till exempel en tre meter tjock betongvägg. Så här skriver Brian Greene i Ett utsökt universum:

"Men mikro­skopiska partiklar som möter ett betongblock kan låna och lånar ibland tillräckligt mycket ener­gi för att göra vad som är omöjligt i den klas­siska fysiken - att trän­ga in i och tunnla genom ett område som de från bör­jan inte har till­räck­ligt hög energi för att komma in i. Efter hand som de föremål vi studerar blir allt mer kom­plicerade och består av allt fler par­tik­lar kan sådan tunn­ling fortfarande inträffa men blir mycket osan­nolik ef­ter­som samt­liga partiklar måste ha turen att tunnla till­sammans. [...]  ...om du går in i en solid vägg en gång i sekunden måste du vänta längre än universums nu­va­rande ålder för att ha en hyfsad chans att komma igenom i något av dina försök. Men med evigt tålamod (och liv) skulle du förr eller senare kunna komma ut på andra si­dan."[7]

Brian Greene berättar att tunnling är ganska vanligt på par­tikelnivå. I vår värld, med våra komplexa kroppar, är det extremt osa­nnolikt men inte omöjligt. Sean Carroll är inne på samma sak i boken Some­thing deeply hidden. Han skriver:

"I den vanliga kvant­mekaniken är sanno­lik­heten för tunnling av ett makroskopiskt objekt genom en vägg inte noll, men den är ofattbart liten så vi kan bara igno­rera den.”[8]

Det finns ett par intressanta konsekvenser av att vårt universum är icke-lokalt. Den första är att det över huvud taget finns liv på jorden. Julia Ravanis berättar att det är tack vare elemen­tar­par­tiklarnas osäkra positioner som vår sol över huvud taget kan avge energi i form av ljus och värme. Energin kommer från samman­slagningar av vä­te­atomer till heliumatomer, och den sam­man­slagningen sker när par­tik­lar ibland på grund av sin slumpvisa position råkar ”hoppa över” från en väteatoms kärna till en annan och bilda en heliumkärna i stället. Ra­vanis skriver:

"Utan kvantfysikens magiska möjligheter för små par­tiklar att kasta sig tvärsigenom väggar hade solen bara varit en svart, död materieklump. De allra minsta par­tik­larnas tveksamhet är alltså det som möjliggör att själva solen existerar och förser oss med liv."[9]

Gud och icke-lokaliteten

Den andra konsekvensen av att universum är icke-lokalt, och att par­tiklar kan vara momentant sammanflätade på enorma avstånd, är att det ger en liten glimt av hur Gud skulle kunna kommunicera med oss. (Det finns enligt vetenskapen även på andra möjliga vägar, såsom kvant­fält eller dolda dimensioner...) Eftersom jag tror att Gud står utanför vår tid och vårt rum, tror jag förstås att han definitivt skulle kunna interagera med oss på ”över­naturlig” väg, och kanske är det så det går till. Enligt Bibeln har vi människor en ”andlig” del, en ande – och det kan i så fall vara en del av oss som är oupptäckbar för vetenskapliga försök. Anden kanske står utanför den fysiska verkligheten. Men jag som vill hitta kopp­lingar mellan vetenskapen och tron, mellan den naturliga världen och den andliga – jag kan ändå inte låta bli att tänka att kanske det är just genom icke-lokaliteten som jag har kontakt med Gud. Tänk om det finns celler i mitt sinne (jag borde skriva ”hjärna”, men det låter inte lika poetiskt) som är sammanflätade med Guds sinne? Tänk om han kan leda mina tankebanor även på ”stora avstånd”? Tänk om det är han som ger min själ ro när jag ber om det? Tänk om det är så han vägleder mig inför stora och svåra beslut? Tänk att vara sammanflätad med Gud! Ve­tenskapligt sett är det inte omöjligt. Det låter som den bästa sam­man­flätningen man kan tänka sig. Den brittiska rymdforskaren Monica Gra­dy är inne på samma linje. Hon skriver:

"Så det finns något som är snabbare än ljuset ändå: kvant­informa­tion. Det är inget som bevisar eller motbevisar Gud, men det kan hjälpa oss att föreställa oss Gud i fy­sis­ka termer – kanske som en dusch av sammanflätade par­tiklar, som förmedlar kvantinformation fram och till­baka, och som på så sätt finns på många platser sam­tidigt? Kanske till och med i många universum sam­tidigt?"[10]

Den svenske fysikern Max Teg­mark beskriver ytterligare ett vetenskapligt fenomen, som i mina ögon tyder på att en Gud skulle kunna finnas överallt samtidigt. Han förklarar att expansionen när ett universum skapas (så kallad inflation) ”kan utgå från något som är min­dre än en atom och skapa en oändlig rymd inuti det som innehåller oändligt många galaxer utan att det påverkar rymden utanför.”[11] Någon som befinner sig inuti den oändliga bubblan kan uppleva rymden som oändlig, medan någon som betraktar den utifrån fortfarande kan upp­leva den som mind­re än en atom. Hur är det möjligt? Be mig inte förklara det här – jag kan bara konstatera att det har med Albert Einsteins teori om rumtidens krökning att göra. Tegmark förklarar att Einsteins relativitetsteori öpp­nar för att rymden kan bli ut­sträckt och skapa nya volymer ur ingenting, utan att den volymen tas från något annat.[12]

När jag växte upp fanns det en barnsång där man sjöng om Gud: ”Han håller hela världen i sin hand”. Att Gud skulle kunna hålla hela värl­den i sin hand, och att han skulle kunna veta vad som händer i hela universum på samma gång, det verkar absolut möjligt… Åtminstone om man ska tro den moderna ve­ten­skapen. Enligt den kan man hålla något som är mindre än en atom – men ändå oändligt – i sin hand. Det är alltså inte vidskepligt att tro att en gud i en annan värld skulle kunna hålla ett helt universum i sin hand.

[1] Hobson, Art. Tales of the Quantum. Oxford University Press, New York 2017. Kindle Edition. Sid 166. Översatt från engelskan av mig.

[2] Greene, Brian. Det stoff varav kosmos väves – Rummet, tiden och verkligheten. Norstedts förlag, Stockholm 2005. Sid 99.

[3] Ibid. Sid 101.

[4] Ibid. Sid 101.

[5] Ibid. Sid 136.

[6] Ravanis, Julia. Skönheten i kaos. Natur & Kultur, 2021. Digital utgåva.

[7] Greene, Brian. Ett utsökt universum – Supersträngar, dolda dimensioner och sökandet efter den slutgiltiga teorin. Norstedts förlag, Stockholm 2001. Sid 153-154.

[8] Carroll, Sean. Something Deeply Hidden. Penguin Publishing Group, 2019. Kindle Edition. Sid 167.

[9] Ravanis, Julia. Skönheten i kaos. Natur & Kultur, 2021. Digital utgåva.

[10] Grady, Monica. ”Can the laws of physics disprove God?” The Conversation, februari 2021. Läst januari 2022. Översatt från engelskan av mig. https://theconversation.com/can-the-laws-of-physics-disprove-god-146638

[11] Tegmark, Max. Vårt matematiska universum – Mitt sökande efter den yttersta verkligheten. Volante, Stockholm 2014. Sid 149.

[12] Ibid. Sid 152.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-24