Förstärkt skydd och konvergent evolution

Man upptäckte att det fanns långa sek­venser i plan­tornas DNA där antalet mutationer var mycket lågt, och det gällde framför allt i livsnödvändiga DNA-sekvenser som exempel­vis styr cell­tillväxt och överföring av geninformation till proteiner. Arti­keln ci­te­rar en av de ansvariga forskarna för studien, den amerikanske gene­tikern J. Grey Monroe, som berättar:

"Dessa delar av genomet är mycket viktiga. De områden som biologiskt sett är allra viktigast, är ock­så de som skyddas från mu­ta­tioner.”[3]

DNA i växter (och även i djur och män­niskor, vilket vi kom­mer att titta på i ett senare kapitel) är lin­dat i ett stort antal mindre ”pa­ket” omkring olika proteiner. De delar av plantornas DNA som var bäst skyd­dade mot muta­tioner var lindade på ett särskilt sätt omkring dessa proteiner, vilket försvårade föränd­ringar. Artikeln konstaterar:

"Plan­tan har utvecklat ett sätt att skydda sina allra viktigaste delar från muta­tion”[4].

Det visade sig också att de känsligaste delarna av generna hade den allra effek­tivaste lagningen av skadat DNA. Artikeln får mig att fundera: Tänk om det inte bara är backtrav som har de här egenskaperna för sitt DNA? Tänk om det har varit likadant för andra plantor, och kanske till och med djur, genom årmiljonernas lopp? Tänk om vi människor har en liknande funktion? Att de allra mest avgörande delarna av vårt DNA är skyddade, medan andra delar är mer öppna för förändring och utveckling? Det ska bli spännande att se vad de närmaste årens forskning kommer att visa.

Konvergent evolution

Det här speciella skyddet av viktigt DNA är en helt ny upptäckt, men nå­got som däremot har fascinerat evolutionsbiologerna ända sedan Dar­wins dagar är fenomenet konvergent evolution. Det betyder att arter som inte är närbesläktade ändå utvecklar liknande egenskaper. När två saker är ”konvergenta” så betyder det att de gradvis närmar sig varandra, att de är på väg att ”sammanstråla”. De amerikanska evolutionsbiologerna Timothy B. Sack­ton och Nathan Clark för­klarar:

"Konvergent evolu­tion – där skil­da släktlinjer oberoende av varandra utvecklar liknande egenskaper – har fas­cinerat evolutions­bio­loger i århund­raden, till stor del be­roende på att konvergent evolution ofta anses vara ett syn­ligt ut­tryck för kraften i naturligt urval. Intuitivt – vad skulle kunna förklara konvergent för­måga till eko­lokalisering hos fladdermöss och tandvalar, förutom na­tur­ligt urval drivet av sökandet och jakten på föda i mil­jöer med mini­mal sikt? Många andra exempel på kon­vergens av fysiska egen­skaper – ink­lu­sive den lemlösa kropps­strukturen hos vissa grä­vande arter, läke­me­dels­resistens hos patogener, och antifrys-proteiner hos ark­tiska och an­tark­tiska fiskar – har liknande intuitiva för­klaringar som resultat av an­pass­ning till gemen­sam­ma miljöer.”[5]

En av de som har fascinerats av de starka drivkrafter som verkar vara in­byggda i evolutionen är den troende engelske paleontologen och evo­lu­tions­biologen Simon Conway Morris, som anses vara en av världens ledande experter på tidiga ryggradslösa djur. Morris har konstaterat att bland de oändligt många vägar som evolutionen teoretiskt sett skulle kunna ta, är det förvånansvärt få som den verkligen har använt sig av. Så här förklarar Morris konvergent evolution i en intervju:

"An­talet möjligheter, eller snarare, antalet lösningar för hur bio­login ordnar sig själv, är förvånansvärt be­grän­sade. Därför är min bedömning att om vi skulle spola till­baka livets film så skulle det säkerligen uppstå något som är ganska snarlikt en människa igen, till och med nå­got som är ganska likt den här konversationen. Men det skulle också finnas en full­ständig biosfär. […] Det skulle finnas djur i havet, det skulle finnas växter i sko­gen. Men i vart och ett av fallen skulle re­sultatet – så­vitt vi kan se idag – från bör­jan av den Kambriska explo­sio­nen vara förvånansvärt förut­säg­bart."[6]

Morris fortsätter:

"Först och främst så finns konvergens överallt. Jag kan inte komma på någonting som bara har utvecklats en enda gång – eller med väldigt, väldigt få undantag. Och det kan jämföras med om man tittar på det totala antalet alternativ som biologin i princip skulle kunna använda sig av, […] det antalet är överväldigande, galet stort: mycket, mycket större än antalet partiklar i vårt synliga universum. […] Och ändå, från den här ofantliga mäng­den av möjligheter, åtminstone på den här planeten, så används en handfull av lösningarna. […] Men världen är också ordnad, och det är på ett sätt en motsägelse hur denna självordning kan uppstå från det ursprungliga – så klart – havet av tidiga partiklar och föreningar…"[7]

Det måste tilläggas att inte alla evolutionsbiologer håller med Morris om att vi skulle få en liknande utveckling om man gjorde om evolu­tionen igen. Men det är ändå en intressant iakttagelse att ett förhållande­vis litet antal lösningar används inom biologin, av "ofantliga mängder av möjligheter" – särskilt mot bakgrund av vad vi har sett tidigare i den här avdelningen om evolutionens drivkrafter.

[1] - [4] Dooley, Emily C.. ”Study challenges evolutionary theory that DNA mutations are random”. University of California, Davis. ScienceDaily, januari 2022. Läst januari 2022. Översatt från engelskan av mig. https://www.sciencedaily.com/releases/2022/01/220112121512.htm

[5] Sackton TB, Clark N.. ”Convergent evolution in the genomics era: new insights and directions.” Phil. Trans. R. Soc. B 374: 20190102. 2019. http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2019.0102

[6], [7] Conway Morris, Simon. ”What is convergent evolution?” Avskrift av intervju. Översatt från engelskan av mig. https://www.whyarewehere.tv/people/simon-conway-morris/#

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-31