Embedded Files
Gillberga Stenbrott på Öland. Foto: Peter Asteberg
Ett golv av bläckfiskar
Ett golv av bläckfiskar
Det finns ett mycket starkt argument för att jorden är gammal rakt under mina fötter när jag är hemma – nämligen den öländska kalkstenen. Den har bildats under den geologiska perioden ordovicium för mellan 485-445 miljoner år sedan[1], och är en del av ett kalkstensområde som en gång i tiden hade en gigantisk utbredning. Rester av det påträffas förutom på Öland exempelvis i Kinnekulle (Västergötland), Österlen (Skåne), Närke och i Estland. Den påträffas också under kalkstenen på Gotland (som bildades senare än den på Öland) och i Östersjön (se Figur 1 nedan).
Det som är speciellt med den här kalkstenen är att den innehåller ofattbara mängder – miljardtals – fossila exemplar av ortoceratiter (tidiga bläckfiskar, ett släkte av nautiloider som är utdöda sedan länge). Det är sådana mängder med ortoceratiter att stenen till och med brukar kallas för ”ortoceratitkalksten”. Den har brutits under många hundra år både vid Kinnekulle och på Öland, och i Komstad på Österlen har den brutits sedan 1100-talet[2]. Den har bland annat använts som golvbeläggning i ett mycket stort antal offentliga byggnader. Man kan se den i gamla stationshus (till exempel Stockholms och Göteborgs centralstationer), skolor, hotell, föreningslokaler, kyrkor (som Uppsala Domkyrka - se Figur 3), gårdar, slott (som Kalmar Slott), flygplatser (som Arlanda), myndighetslokaler och kontorslokaler. Vi hade den till exempel i trapphuset på det kontor där jag arbetade tills för några år sedan. Jag har fotograferat många hundratals ortoceratiter i sådan kalksten – och jag har sett tiotusentals. Ibland kan man hitta säkert tio ortoceratiter i samma sten. I vår trädgård har vi grävt upp en stor kalksten som troligen har transporterats dit av inlandsisen. I stenen finns det – just det, ortoceratiter. Och vi har en rundad bit kalksten, som vi har hittat vid havet. Mycket riktigt – en ortoceratit där också.
Figur 1 Sektion genom Östersjön från Kalmarsund till Finska viken.[3]
Figur 2 Bild från Gillberga stenbrott på Öland. Ortoceratiter så långt ögat kan nå! Foto: Peter Asteberg
Det märkliga med den här sortens kalkstenar är att där finns just bara ortoceratiter (och någon gång en enstaka trilobit, men det har jag personligen bara sett en enda gång). Dessa ortoceratiter finns i en enorm mängd olika variationer: stora, små, breda, smala, raka och några enstaka böjda. Man kan beskåda miljontals i golvbeläggningar i hela vårt land. Men – det finns inga moderna djur över huvud taget i den öländska kalkstenen (eller i den från Kinnekulle eller andra platser)! Inga fiskar, inga krabbor, inga sköldpaddor, och inga apor eller elefanter. Inte ens några utdöda ryggradsdjur, dinosaurier eller mammutar. Där finns inte heller några landväxter eller landdjur över huvud taget. Aldrig någonsin.
Den som skulle kunna hitta en landväxt, en krabba, en sköldpadda eller en fisk – eller varför inte en dinosaurie eller en människa – i ortoceratitkalkstenen skulle garanterat bli världsberömd! Det är enkelt att ge sig ut och leta och fotografera, till exempel i Stockholms och Göteborgs centralstationer, i Uppsala Domkyrka, i Kalmar Slott och i andra offentliga byggnader. Eller delta i en fossilkurs på Öland där man själv får vara med och knacka fram fossil i ett stenbrott.
Figur 3 Rester av ortoceratiter i kalkstensgolvet i Uppsala Domkyrka. Foto: Peter Asteberg
Kännetecknande för den Öländska kalkstenen är också att den är extremt skiktad - i väldigt många skikt. Den har bildats i lager på lager på lager.
Figur 4 Skikt i kalkstenen vid ett nedlagt stenbrott i Grönhögen på södra Öland. Foto: Peter Asteberg
Helt annan typ av kalksten på Gotland
Helt annan typ av kalksten på Gotland
Den som tröttnar på att bara hitta ortoceratiter på Öland kan med fördel fortsätta sitt sökande på Gotland, vars sedimentära berggrund bildades i storleksordningen 50 miljoner år senare än Ölands – under tidsperioden silur. Där finns en mycket rikare förekomst av fossil än på Öland. Bland annat finns fossiliserade revbildningar från fem olika tidsperioder - något som över huvud taget inte förekommer på Öland. Förutom ortoceratiter och trilobiter finns det på Gotland även forntida varianter av koraller, bläckfiskar, snäckor, musslor, mossdjur, sjöliljor, armfotingar, havsborstmaskar, blötdjur, leddjur, musselkräftor, havsskorpioner, tagghudingar och tidiga fiskar (pansarhajar).[4] Men det är en helt annan historia (och geologisk period). Under den gotländska kalkstenen från silur finns dock den trygga, ”öländska” berggrunden kvar (se Figur 1 ovan). Utan en enda havsskorpion, korall eller pansarhaj.
Och under den öländska kalkstenen finns det både skiffer och sandsten, men de lagren ska jag berätta om i nästa avsnitt. De har nämligen ungefär samma historia som berggrunden vid Kinnekulle.
Figur 5 Gotländsk kalksten. Foto: Peter Asteberg
De sedimentära geologiska lagren är extremt förutsägbara, och de berättar alla något om jordens och livets historia. Det finns platser på jorden där man kan hitta många kilometer djupa sediment, och därmed kan få en inblick i jordens historia mycket långt bakåt i tiden. Vi ska strax besöka en sådan plats, nämligen Grand Canyon. Men först vill jag dröja kvar lite vid ortoceratitkalkstenen, men den här gången vid Kinnekulle. Vi ses där!
[1] Erici, Anna; Lundberg, Lars; Mikaelsson, Jan. ”En liten geologisk guide till upplevelser på Öland”. GeoPark Öland, Borgholm 2012.
[2] Destination Österlen AB, "Komstad". https://osterlen.se/sv/byarna/komstad/
[3] Efter Eliason, Sara. Solstenar och kattskallar – Gotländsk fossil- och geologiguide. Länsmuseet Gotlands fornsal, Visby 1999. Sid 18.
[4] Eliason, Sara. Solstenar och kattskallar – Gotländsk fossil- och geologiguide. Länsmuseet Gotlands fornsal, Visby 1999.
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20
Page updated
Google Sites
Report abuse