Finns Gud?

Rätt och fel

Sökandet efter Gud kan börja på olika sätt. Jag och min fru mötte för många år sedan en man vid ett köpcentrum där vi var och presenterade vår tro. Han berättade att han inte var religiös, men så sade han ungefär så här: ”Om jag skulle välja en religion skulle jag välja kristendomen, för ni har förlåtelsen.” Han förstod att om det var något han behövde, så var det förlåtelse. Några veckor senare fick vi veta att mannen hade lämnat livet på jorden. Jag hoppas att han först fick uppleva den förlåtelse som han längtade efter!

När vi har gjort fel mot någon person i vår närhet, kan vi ibland känna ett behov av att be den personen om förlåtelse. När vi har gjort det kan relationen oftast bli återupprättad. Men ibland kanske vi kan känna ett behov av förlåtelse på ett djupare plan, utan att vi riktigt har någon att gå till. Det kan vara hur vi har handlat i en viss situation, eller något vi borde ha gjort som vi inte gjorde, eller hur vi har tänkt om andra människor. Ibland kan behovet av förlåtelse kännas ”större” än att det bara berör en eller några få personer. Jag menar att det kan bero på en inre känsla av att vi har misslyckats med det vi var avsedda att göra – att göra gott mot varandra och att göra det som vi vet är rätt.

Den tidigare agnostikern och ateisten Francis Collins berättar att det var just insikten om människans känsla för vad som är rätt och fel, som fick honom att börja söka sig till Gud. Collins kallar den inbyggda känslan för ”sedelagen”, och menar att den inte kan förklaras bara ur ett evolutionärt perspektiv.[1] Som ung läkarstudent fascinerades Collins också av många svårt sjuka men varmt troende människor, som trots svåra lidanden kunde känna trygghet och frid i sin tro på Gud.[2] Allt detta ledde Collins från ateismen och in i en varm och livslång tro på Gud.

Spåren av Skaparen

Andra ser spåren av Gud i vetenskapen. I flera av artiklarna på den här webbsidan har vi tittat på sådant i den moderna vetenskapen som jag menar pekar i riktning mot ett bakomliggande syfte och en mening. För min del kan jag bara inte tro på en evigt existerande symmetri eller evigt existerande naturlagar som enda förklaring. I mina ögon är skapelsen helt enkelt alltför komplex och genomtänkt för att bara ha uppstått utan avsikt och mening. Redan på Bibelns tid var skapelsen ett starkt skäl för människor att tro på Gud. En av kristendomens mest kända personer, aposteln Paulus, skriver till exempel i sitt brev till de kristna i Rom:

"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga."[3]

På Paulus tid hade man ingen aning om hur ofantligt stort vårt universum är, eller hur fininställt det är för liv. Man hade ingen aning om de fantastiska processer som pågår i varje cell i vår kropp varje sekund. Ändå kände man en stor vördnad inför världsalltet, och förstod att det inte kunde ha uppkommit av sig självt. Med allt vi vet idag om vårt enorma, fininställda universum borde det vara ännu lättare att tänka sig någon som står bakom det.

Vårt universum är så stort och så fantastiskt välstrukturerat, att även den som inte tror på Gud måste fascineras av det. Sean Carrol skriver till exempel:

"Det finns en häpnadsväckande egenskap hos vårt universum: Det är begripligt. Vi kan studera vad som händer med materia under olika förhållanden, och vi hittar förbluffande regler som aldrig verkar överträdas. När vi har kunnat konstatera dessa regler bortom allt rimligt tvivel, kallar vi dem för ’naturlagar’. Naturlagarna i sig är väldigt intressanta, men det är också intressant att det över huvud taget finns naturlagar. De lagar som vi hittills har upptäckt har formen av exakta och eleganta matematiska satser. […] Vårt universum är inte bara ett hopkok av saker som uträttar något slumpmässigt. Det är en extremt ordnad och förutsägbar utveckling av bestämda enheter av materia – en invecklad, koreograferad dans av partiklar och krafter."[4]

Föreställ dig att Gud satte i gång hela skapelsen för nästan 14 miljarder år sedan. Tänk dig att redan den första miljarddels miljarddels sekunden var allt exakt rätt inställt för att hela universum skulle kunna formas på exakt det sätt som det ser ut idag. Med ofattbar kraft och precision sattes skapelsen igång och hela universum slungades ut ur en enda punkt, mycket mindre än en atom. Efter en miljard år formades de första galaxerna, och mer än åtta miljarder år därefter formades solen och vår jord. Redan nio miljarder år innan jorden formades hade alltså varje liten nödvändig parameter ställts in för att det skulle kunna ske. Omkring en miljard år efter att jorden hade blivit till började monomerer länkas ihop till kedjor inuti blåsor av kolväten, och på så sätt formades celler. På något ofattbart sätt fick cellerna liv, men det dröjde ytterligare närmare tre miljarder år innan de slog sig samman och blev till flercelliga varelser. Under årmiljonerna därefter växte ett ofattbart myller av liv fram, tills en dag, för ungefär 200 000 år sedan, de första människorna (”Homo Sapiens”) såg dagens ljus. Någonstans längs resans gång fram till idag inträffade något fantastiskt – Gud älskade människorna på ett särskilt sätt och gav dem sitt eget sinne, och gjorde dem till sin avbild på jorden. Människosläktet fortsatte att växa till, och en dag för inte så länge sedan (eller?) fick en cell liv i en kvinnas livmoder. I en rasande fart vävdes en ny människa ihop där inne, cell för cell och organ för organ. Nio månader senare föddes du. Åren har gått och just nu sitter du här och läser denna text. Redan för nästan 14 miljarder år sedan planerade Gud sin Skapelse för mänskligt liv. Redan då ställdes hela universum in med exakta lagar och parametrar så att du och jag och alla andra människor skulle kunna födas på planeten jorden – vi är hela skapelsen mål. Varför gjorde han det? För att han älskade världen. Är det inte en fantastisk tanke?

En stadig grund för tron

Spåren av Skaparen i naturen är definitivt ett ”ben” som en gudstro kan stå på, men det är inte det enda. En stadig tro vilar inte bara på ett ben, utan på flera. Om något ben för tillfället är ”vingligt”, står tron ändå stadigt kvar på de andra benen. De viktigaste benen som jag ser det är:

Det personliga gudsmötet – upplevelsen av att få ”frid”, att ”komma hem”, att få förlåtelse och att livet får mening. Det finns en stor mängd exempel på detta i Bibeln, och miljontals människor skulle kunna berätta om sina personliga upplevelser av Gud. Ett exempel från Bibeln är när lärjungarna Petrus och Johannes varnas av de religiösa ledarna i Jerusalem, för att de har berättat om Jesus. Trots hot om bestraffning om de fortsätter, svarar lärjungarna: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”[5] Deras Gudsmöte var så betydelsefullt för dem att de inte kunde hålla tyst om det – även om det betydde att de skulle straffas och kanske till och med dö för det.
Andra personers gudsmöten, och deras berättelse om dem, kan också vara viktiga för den egna tron. I Samarien var det till exempel många människor som kom till tro, på grund av en enda kvinnas berättelse om sitt möte med Jesus.[6] Ett nutida exempel är hur ett flertal missbrukande och tungt kriminella personer i Sverige har blivit helt befriade, och fått ett nytt drogfritt och hederligt liv efter att ha kommit till tro på Jesus.[7] Det är ett kraftfullt tecken för oss som finns runt omkring, och många människor har kommit till tro på Gud på grund av det.
Vad Bibeln, Guds Ord, säger om Gud. Aposteln Johannes, som har skrivit några av Bibelns olika böcker, skrev till exempel så här i sin avslutning av Johannesevengeliet: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro...”[8]
Spåren av Gud i Skapelsen, se ovan.

Paulus skriver om alla de fyra ”ben” som jag har tagit upp ovan, som en grund för sin egen tro:

Hans omvändelse kom efter ett mycket konkret personligt Gudsmöte.[9]
Tron hos de kristna församlingarna gav honom nytt mod i alla hans prövningar.[10]
Paulus skriver bland annat till sin lärjunge Timotheos om Bibelns (Gamla Testamentets) betydelse för tron.[11]
Vi såg ovan hur han skrev om skapelsen till de kristna i Rom.[12]

En ny inriktning

Varken Shamash, Zeus, Amon Ra eller Det flygande Spagettimonstret (se Varför inte Amon Ra eller Zeus?) kan erbjuda så många ”ben” som grund för en tro. Jag vet ingen som kan vittna om hur Zeus har gett dem invändig frid och befriat dem från tungt drogmissbruk, eller att skapelsen skulle tyda på att det är ett flygande spagettimonster som står bakom den. Ingen av dessa ”gudar” gör ens ett försök att närma sig oss människor för att möta vår andliga längtan. Den kristna tron är inte ett antal ritualer och regler som behöver genomföras för att människan ska nå upp till Gud. Den är i stället en tro på att Gud själv har stigit ner till oss i mänsklig gestalt genom Jesus, för att på korset ta på sig straffet för hela mänsklighetens samlade ondska. Aposteln Johannes skriver:

"Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens."[13]

Alla dessa ”ben” för tron visar att den kristna tron inte bara är en ”blind” tro utan bevis. Visst finns det kristna människor som har kristendomen som ”religion”, för att de är uppväxta med den och lever i ett kristet land. Men för miljontals människor vilar tron på flera olika ”ben”, varav den personliga Gudsupplevelsen nog är det viktigaste för de flesta. Att få blicka in i den andliga ”dimensionen” kan förvandla en människas liv. Jesus själv beskriver detta som när man hittar en skatt i en åker, och sedan säljer allt man äger för att kunna köpa den åkern och komma över skatten.[14]

Paulus fick uppleva detta trots att han först var en hängiven förföljare av de kristna. Han var utbildad som ”farisé” under en högt ansedd religiös ledare i Jerusalem, Gamaliel. Mänskligt sett hade han allt han kunde önska sig – innan han fick uppleva sitt Gudsmöte. Efter sin omvändelse till kristendomen fick han en helt annan bild av vad som är viktigt i livet. I ett av sina brev skriver han:

"Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus…"[15]

Det finns miljontals människor i världen som på ett liknande sätt kan vittna om att deras liv har fått en helt ny inriktning och mening efter mötet med den andliga världen, och många tusentals människor har hellre gått i döden än att lämna den tro som de har upptäckt. Varken Zeus, Amon Ra eller Det flygande Spagettimonstret – eller för den delen en matematisk struktur – kan erbjuda en sådan total förvandling.

Det är denna förvandling som skiljer den kristna tron från så kallad deism – tron att en gud skapade världen men sedan inte har brytt sig om den. Det är Guds intresse för oss var och en personligen, och hans ingripande i vår värld, som gör att jag tror att Gud står utanför naturlagarna – och därmed kan ”bryta” mot dem (det är ju han som har skapat dem).

Guds förvandlande kraft kan vi inte upptäcka med naturvetenskap, utan vi behöver uppleva den med hjärtat, förståndet och själen. Den andliga världen ligger utanför det som vetenskapen kan bevisa. Men när vi väl har upptäckt den världen, kan det bli så att vi även ser den fysiska världen i ett nytt ljus. C.S. Lewis skrev en gång:

"Jag tror på kristendomen på samma sätt som jag tror på att solen har gått upp – inte bara för att jag ser den, utan för att den får mig att se allt annat.”[16]

För den som har upptäckt den andliga världen kan även den fysiska världen få en helt ny inriktning och mening.

Upp

[1] Collins, Francis S.. Guds språk – När vetenskapen möter tron. Libris förlag, 2009. Sid 32.

[2] Collins, Francis S.. Guds språk – När vetenskapen möter tron. Libris förlag, 2009. Sid 30.

[3] Romarbrevet 1:19-20, Bibel 2000.

[4] Carroll, Sean. The Particle at the End of the Universe. Penguin Publishing Group, 2012. Kindle Edition. Sid 22-23. Översatt från engelskan av mig.

[5] Apostlagärningarna 4:20, Bibel 2000.

[6] Johannesevangeliet 4:39.

[7] Se till exempel: Stakset, Sebastian. Bara ljuset kan besegra mörkret. Sjöbergs Förlag, Örebro 2018.

[8] Johannesevangeliet 20:30–31). Bibel 2000. Kursivering av mig.

[9] Apostlagärningarna kapitel 9.

[10] Första Thessalonikerbrevet 3:6-10.

[11] Andra Timotheosbrevet 3:14-17.

[12] Romarbrevet 1:19-20, Bibel 2000.

[13] Första Johannesbrevet 2:1-2. Bibel 2000.

[14] Matteusevangeliet 13:44.

[15] Filipperbrevet 3:7-8, Bibel 2000.

[16] Lewis, C.S.. Is Theology Poetry? The Oxford Socratic Club. Citerad i ”Reflections: Christianity makes sense of the world”. C.S. Lewis Institute, december 2013. Läst juli 2023. Översatt från engelskan av mig. https://www.cslewisinstitute.org/resources/reflections-december-2013/

Page updated

Google Sites

Report abuse