Hur kan vi veta att jorden är gammal?

Fram till någonstans runt slutet av 1600-talet trodde många europeiska vetenskapsmän att en enda stor översvämning, genom sin katastrofala påverkan på jorden, hade gett upphov till i princip alla jordens sedimentära bergarter – så kallad katastrofism. Men vid den tiden började man få allt svårare att hålla fast vid den tron. Jordlagerföljden var helt enkelt alltför komplex för att kunna ha bildats vid en enda eller ens ett fåtal översvämningar. En fransk vetenskapsman (Alcide d’Orbigny) var till slut uppe i hela 27 olika översvämningar som skulle behövts bara för att förklara ett område i de sydvästra franska Alperna.

Geologer och ingenjörer började istället förstå att jordens yta hade påverkats av ett stort antal komplexa krafter och händelser, både långsamma och snabba. En av pionjärerna inom den moderna geologin var den skotske geologen James Hutton. Han kunde visa att jorden har en lång historia påverkad av liknande geologiska processer som vi kan se idag. Han beskrev bland annat hur jordarterna formas av vittring och hur sedimentlager har ansamlats på jordytan under lång tid. Men han beskrev även snabba förlopp som har påverkat jorden, såsom vulkaner, jordbävningar, jordskred och över­svämningar. Dessa tankar publicerades i två bokvolymer, Theory of the Earth, år 1795.

Denna insikt, att jordytan påverkas av både långsamma och snabba förlopp, har levt kvar ända fram till idag. Norsk Geologisk Forening skrev till exempel år 2013:

"Förändringarna av jor­den drivs av geologiska processer. Några sker lugnt och stilla, andra är snab­ba och våld­samma. Bäckar och älvar fraktar dagligen sand och slam till kusten. Vågorna skvalpar mot stranden och flyttar ett sandkorn idag, ett annat i morgon, år efter år. Jord­bäv­ningar, vulkanutbrott, sten- och jord­skred, flodvågor och översvämningar kan ske inom loppet av minuter, tim­mar eller några få dagar och leder ofta till natur­katastrofer. Un­der en tidsperiod av många miljoner år ändrar jorden sig genom ett samspel mellan många geo­logiska processer – de stillsamma och de våld­samma. Ge­nom att studera processer i dag kan vi lära oss om det som har hänt tidigare: En etablerad princip för den geo­logiska forsk­ningen är att 'nu­tiden är nyckeln till då­tiden'."[1]

Jag kommer nedan bara ta ett fåtal exempel på geologiska processer som måste ha pågått under mycket lång tid. Dessa är:

• Den mittatlantiska ryggen

• Ortoceratitkalkstenen på Öland

• De sedimentära lagren i Grand Canyon

• Bildandet av sand och sedimentära bergarter

Det finns förstås många, många fler exempel som man skulle kunna ta upp. Som ingenjör med mer än 30 års erfarenhet från mark- och vattenbyggnad kan jag konstatera att stödet från geologin och paleontologin för livets utveckling och för jordens ålder är massivt. De litosfärplattor som jordskorpan består av (se Mittatlantiska ryggen) har rört sig långa sträckor på jordklotet under årmiljonernas lopp. Beroende på de krafter som de påverkas av (underifrån från manteln, från varandra och från yttre påverkan av sediment och erosion) har de ibland stått under vatten, och andra gånger varit upphöjt land. Därför kan man till exempel på många platser hitta kilometervis av marina sediment, överlagrade av exempelvis ökensand och sedan marina sediment igen. På någon plats har det varit ett jordskred, och senare i historien ett vulkanutbrott och en kraftig översvämning. Det har gett en otroligt komplex uppbyggnad av de översta kilometrarna av jordskorpan, som bara kan ha uppstått genom en kombination av ofattbart långsamma och extremt snabba geologiska processer.