Den mittatlantiska ryggen

Plattor i ständig rörelse

Många frågor inom geologin var fortfarande obesvarade tills man upptäckte den så kallade kontinentaldriften. Teorin lades fram första gången av den tyske meteorologen och astronomen Alfred Wegener år 1912, men det dröjde närmare 50 år innan den fick fullt genomslag.[1] Sedan dess har den dock kunnat förklara många av de fenomen som tidigare var mer eller mindre oförklarliga, och den har också kunnat bekräftas genom observationer och mätningar. Här följer därför en sammanfattning av teorin:

Den ursprungliga teorin om kontinentaldrift har utvecklats till det vi idag kallar plattektonik (”platt-tektonik”). Teorin innebär att den synliga delen av jorden, den som vi alla lever och verkar på, består av ett jämförelsevis tunt ”skal” ytterst kring hela vår planet. Skalet, eller jordskorpan som skiktet egentligen heter, vilar i sin tur på manteln. Längst in i jordens inre, innanför manteln, finns den så kallade kärnan. I jordens kärna är temperaturen mycket hög (cirka 4 000 – 6 000 °C), vilket bidrar till att även manteln värms upp och därmed blir delvis formbar. Man brukar säga att manteln är ”plastisk”. Värmen som avges från kärnan skapar extremt långsamma rörelser i manteln, som i sin tur innebär att jordskorpan rör sig. Rörelserna har bidragit till att skorpan är uppsprucken och uppdelad i ett antal plattor som rör sig i förhållande till varandra med en hastighet av ett par centimeter per år. Dessa plattor består av både jordskorpan och av den översta delen av själva manteln, som också är fast. Jordskorpan tillsammans med den fasta delen av manteln kallas för litosfären, och de rörliga plattorna kallas därför för litosfärplattor eller i dagligt tal kontinentalplattor.[2]

Det är just detta att kontinentalplattorna rör sig i förhållande till varandra som kallas för plattektonik. När två kontinentalplattor trycks mot varandra (så kallade kollisionszoner) kan en av plattorna pressas upp över den andra och bergskedjor kan bildas. Ett sådant exempel är den ”unga” bergskedjan Himalaya, där den indiska plattan kolliderade med den euroasiatiska plattan för cirka 50 miljoner år sedan. Den ”kollisionen” pågår fortfarande, vilket medför att Himalaya fortfarande stiger med mer än en centimeter per år.[3] Eftersom Himalaya är en relativt ”ung” bergskedja är dess toppar fortfarande kantiga, de har inte hunnit nötas ner och rundas av ännu.

Om två plattor i stället glider ifrån varandra (spridningszoner), pressas magma, det vill säga smält bergartsmaterial från jordens mantel, upp mellan plattorna och stelnar. På så sätt bildas helt nya delar av jordskorpan. Ett exempel är den Mittatlantiska ryggen, där Island ligger. Den västra delen av Island ligger på den nordamerikanska plattan, medan östra Island ligger på den euroasiatiska plattan. De båda ”halvorna” av Island glider isär med i storleksordningen 1-2 centimeter per år.[4] Modern forskning har visat att kontinentalplattor till och med kan ”rotera” om de utsätts för tillräckligt stora krafter, vilket verkar ha skett med den indiska kontinentalplattan på grund av en gigantisk vulkan för omkring 105 miljoner år sedan.[5] Annan forskning visar att krafterna från manteln kan vara så stora att plattorna tänjs ut på platser som befinner sig långt från kollisions- och spridningszonerna.[6]

Figur 1 Det geologiska kretsloppet.[7]

Kontinentaldriften är ett exempel på hur jordskorpan påverkas av krafter från jordens inre, så kallade endogena krafter eller ett endogent energiflöde. Andra exempel på det endogena energiflödet är vulkanutbrott, jordbävningar och varma källor. Jordskorpan påverkas också av energi som kommer utifrån, ett så kallat exogent energiflöde. Den energin drivs framför allt av solbestrålningen och av gravitationskrafterna från solen och månen. De exogena krafterna bidrar till jordskorpans nedbrytning, så kallad vittring, vilket innebär att den långsamt fördelas upp i mindre och mindre beståndsdelar. Vittringen drivs framför allt av solsprängning, frostsprängning och saltsprängning, plus kemisk och biologisk vittring (som rotsprängning). Vatten, is och vind kan sedan nöta bort det finfördelade materialet (till exempel sand och lera) och transportera bort det från ytan där det bildades, så kallad erosion. Till slut avlagras, sedimenterar, det borttransporterade materialet på en helt annan plats.[8] Alla dessa krafter och rörelser är en del av det komplexa geologiska kretsloppet, se Figur 1.

Den mittatlantiska ryggen

Den Mittantlantiska ryggen är ett bra exempel på att man faktiskt kan mäta hur gamla olika delar av jordskorpan är, genom så kallade radiometriska dateringsmetoder. Eftersom det hela tiden bildas ny havsbotten i sprickan mellan plattorna borde bottenmaterialet längst bort från spridningszonen vara äldst, och sedan bli yngre ju närmare man kommer den mittatlantiska ryggen. Det är också precis vad man har kunnat bekräfta med hjälp av radiometriska mätningar. Den östra kanten av den nordamerikanska kontinenten har en gång i tiden suttit ihop med nordvästra Afrika. Utanför båda dessa kustområden har åldern hos jordskorpan i Atlanten uppmätts till ungefär 180 miljoner år. Avståndet mellan de båda kontinenterna är ungefär 560 mil, vilket skulle innebära att de har glidit ifrån varandra med en genomsnittlig hastighet på drygt 3 centimeter per år.

Ju närmare man sedan kommer den mittatlantiska ryggen, desto yngre blir jordskorpan. Vid själva ryggen är den alldeles ”färsk”. Om man upprepar åldersmätningarna på botten med jämna mellanrum, kan man se att plattornas spridningshastighet har varierat mellan ungefär 2,8 centimeter per år till uppemot 4,3 centimeter per år som mest. Den genomsnittliga spridningshastighet som man kan räkna fram utifrån avståndet mellan kontinenterna stämmer alltså mycket bra med den nuvarande hastigheten och med de radiometriska dateringsmetoderna.[9] Det finns ingenting som tyder på att hastigheten någon gång skulle ha avvikit från ungefär den uppmätta.

Det här är ett viktig exempel på att de radiometriska metoderna är pålitliga och att vi kan vara säkra på att vår jord är mycket gammal.

< TILLBAKA

[1] Sundin Beck, Ulla. ”Kontinenter på drift”. Populär Historia januari 2006. Läst juli 2021. https://popularhistoria.se/vetenskap/kontinenter-pa-drift

[2] Loberg, Bengt. Geologi, 4:e upplagan. Norstedts förlag, Stockholm 1987.

[3] The Geological Society. ”Continental/continental: The Himalayas”. Läst april 2021. https://www.geolsoc.org.uk/Plate-Tectonics/Chap3-Plate-Margins/Convergent/Continental-Collision

[4] Sveriges Geologiska Undersökning, SGU. ”Seismisk aktivitet”. Mars 2020. Läst april 2021. https://www.sgu.se/om-geologi/jordklotets-uppbyggnad/seismisk-aktivitet/

[5] Phys.org: ”Continental pirouettes: Supervolcano fed from Earth's mantle caused crustal plates to rotate”. Helmholtz Association of German Research Centres, juli 2021. Läst juli 2021. https://phys.org/news/2021-07-continental-pirouettes-supervolcano-fed-earth.html

[6] Phys.org: ”Discovery of new geologic process calls for changes to plate tectonic cycle”. University of Toronto, maj 2021. Läst juli 2021. https://phys.org/news/2021-05-discovery-geologic-plate-tectonic.html

[7] National Park Service, U.S. Federal Government. “Rock cycle”. Svensk text av mig. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rock_cycle_nps.PNG

[8] Loberg, Bengt. Geologi, 4:e upplagan. Norstedts förlag, Stockholm 1987.

[9] Hill, Carol; Davidson, Gregg; Helble, Tim och Ranney, Wayne (redaktörer). The Grand Canyon, Monument to an Ancient Earth. Can Noah's Flood Explain the Grand Canyon? Kregel publications, Grand Rapids 2016. Sid 94.

Illustrationen av vulkanen är skapad med hjälp av Copilot (AI).

Page updated

Google Sites

Report abuse