Öländsk ortoceratitkalksten

 Ett golv av bläckfiskar

Det finns ett mycket starkt argument för att jorden är gammal rakt under mina fötter när jag är hemma – nämligen den öländska kalkstenen. Den har bildats under den geologiska perioden ordovicium för mellan 485-445 miljoner år sedan[1], och är en del av ett en gång i tiden mycket utbrett kalk­stens­område. Rester av det påträffas förutom på Öland exempelvis i Kinnekulle och i Estland (se Figur 1 nedan). Det som är speciellt med den här kalk­stenen är att den innehåller ofattbara mängder – mil­jard­tals – fossila exemplar av orto­ceratiter (tidiga bläckfiskar, ett släkte av nauti­loider som är utdöda sedan länge). Det är sådana mängder med orto­cera­titer att stenen till och med brukar kallas för ”ortocera­titkalksten”. Den har bru­tits under många hundra år både vid Kinnekulle och på Öland, och den har bland annat använts som golvbeläggning i ett mycket stort antal of­fent­liga byggnader. Man kan se den i gamla stationshus (till exempel Stockholms och Göte­borgs centralstationer), skolor, hotell, förenings­lokaler, kyrkor (som Uppsala Domkyrka - se Figur 3), går­dar, slott (som Kalmar Slott), flygplatser (som Arlanda), myndig­hets­lokaler och kon­tors­lokaler. Vi hade den till exempel i trapp­huset på det kontor där jag arbetade tills för några år sedan. Jag har foto­graferat många hundratals ortoceratiter i sådan kalksten – och jag har sett tiotusentals. Ibland kan man hitta säkert tio orto­ceratiter i samma sten. I vår trädgård har vi grävt upp en stor kalksten som tro­ligen har trans­porterats dit av inlandsisen. I stenen finns det – just det, orto­ceratiter. Och vi har en rundad bit kalksten, som vi har hittat vid ha­vet. Mycket riktigt – en ortoceratit där också.