Embedded Files
Om arternas uppkomst
Om arternas uppkomst
Charles Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut år 1859. I den beskrev Darwin sin observation att alla arter verkar ha ett gemensamt ursprung. Han redogjorde också för sin slutsats att de har utvecklats dit de är idag genom slumpmässiga variationer tillsammans med naturligt urval – det som vi idag kallar för utvecklingsläran, eller evolutionsteorin. Tydliga tankar om ett gemensamt ursprung och arternas utveckling hade funnits bland biologer ända sedan den andra halvan av 1700-talet[1]. Under 1840- och 50-talet hade flera vetenskapsmän oberoende av varandra börjat dokumentera de tydliga tecknen på arternas utveckling, bland dem den brittiske biologen Alfred Russel Wallace och den franske botanikern Charles Naudin[2]. Men Charles Darwin beskrev sina idéer på ett så genomtänkt och strukturerat sätt att hans tankar fick ett enormt snabbt och omfattande genomslag.
Det som banade vägen för upptäckten av evolutionen var bland annat att man under 1700- och 1800-talet hade börjat inse att jordens ålder kunde vara mycket hög (se avdelningen Hur kan vi veta att jorden är gammal?). Väl framme på Darwins tid visste man också att fossilen i de sedimentära bergarterna går från enklare livsformer i de tidigaste lagren till alltmer komplexa i de senare. Kunskapen att jorden är mycket gammal var alltså en av beståndsdelarna i Darwins teori, vilket märks tydligt i Om arternas uppkomst. I ett avsnitt resonerar Darwin kring människans förmåga att kunna avla fram önskade egenskaper hos djur, genom att systematiskt välja ut de individer som anses vara mest lämpade för fortplantning. Sedan överför han denna förmåga på naturen, och skriver: ”På samma sätt […] borde ju naturen kunna göra samma sak, och det mycket lättare, eftersom den har så ojämförligt mycket längre tid till sitt förfogande.”[3]
En annan viktig förutsättning för framväxten av evolutionsteorin var att man reste mycket under denna tid, och kunde jämföra skillnader inom och mellan olika arter på många olika platser i världen. Darwin hade till exempel själv gjort sin berömda resa med HMS Beagle år 1831-1836. Ett av de mest kända stoppen på den resan är hans besök på Galapagosöarna. Ögruppen ligger ungefär 100 mil väster om Sydamerikas kust, så de djurarter som någon gång har lyckats ta sig dit har levt helt isolerade från omvärlden under mycket lång tid. Därför har de utvecklats annorlunda än sina släktingar på fastlandet. Variationer i utvecklingen har också uppstått inom ögruppen, eftersom avståndet mellan öarna är så stort att djurens kontakt med varandra har varit begränsad. På sin resa landsteg Darwin bara på fyra av de nitton Galapagosöarna, men han lyckades ändå få en bra bild av variationerna i djurlivet. Invånarna på ögruppen berättade till exempel att de kunde se på de gigantiska elefantsköldpaddornas skal vilken ö de kom ifrån. Darwin var också mycket intresserad av de olika arter av markfinkar som fanns där. Han lade bland annat märke till hur olika deras näbbar var, beroende på hur de behövde leta efter föda i sina olika livsmiljöer. Näbbarna var mycket väl anpassade till att så effektivt som möjligt leta efter föda på respektive plats. Det finns totalt 15 arter av markfinkar på öarna, och Darwin började efter sin resa fundera på om de kunde ha utvecklats från en enda art till att passa sina respektive livsmiljöer.
Förutom att djuren på Galapagos visade variationer inom ögruppen, kunde Darwin också konstatera att arterna var annorlunda än sina motsvarigheter på det sydamerikanska fastlandet. År 1845 skrev han i den andra upplagan av sin reseskildring:
"När man ser en hel serie av övergångsformer och den väldiga strukturella mångfalden inom en liten grupp av närbesläktade fågelarter, är det lätt att föreställa sig att ur det ringa antal arter som en gång fanns i denna övärld togs en art och modifierades för olika specialiteter."[4]
Det som Darwin bara kunde föreställa sig genom att studera markfinkarnas yttre variationer, kan vi idag bekräfta genom studier av fåglarnas DNA. Man har beräknat att alla arter av finkar på Galapagos har utvecklats från en enda grupp på bara några tiotal fåglar, som kom till ögruppen för ungefär tre miljoner år sedan.[5] Idag har vi också fått mycket bättre kunskap om den geologiska tidsskalan än man hade på Darwins tid, och numera vet vi att alla arter av djur och växter i hela världen har utvecklats fram från sitt gemensamma ursprung under flera miljarder år. Det äldsta fossila beviset på liv har påträffats i Pilbara-regionen i västra Australien, och utgörs av mineraliserade lämningar, så kallade stromatoliter, skapade av bakterier för cirka 3,5 miljarder år sedan[6]. De första däggdjuren är betydligt yngre, de uppstod för ”bara” cirka 200 miljoner år sedan[vii]. Och människan är i den jämförelsen väldigt ”ny” på jorden, Homo Sapiens har funnits i cirka 200 000 år. De första ”moderna” människorna (”Cro Magnon”), det vill säga människor som till exempel hade mer avancerade redskap, tillverkade konstnärliga föremål och som begravde sina döda, har daterats till cirka 30-40 000 år tillbaka i tiden.[7]
Under länkarna nedan har jag samlat några av de tydliga tecknen på att livet på jorden har utvecklats (se även avsnitten under Hur kan vi veta att jorden är gammal?). Under rubriken Om evolutionen finns det också några artiklar om de starka drivkrafterna för evolutionen som man har upptäckt under senare år.
[1] Björklund, Mats. »Bara en teori« – om evolutionsbiologi. Fri Tanke, Stockholm 2022. Sid 29-30.
[2] Friedman, William. ”Who discovered evolution?” Offentlig föreläsning mars 2020, sett februari 2021. Harvard Museum of Natural History. https://www.youtube.com/watch?v=Oqdz5Amj92o&feature=emb_logo
[3] Darwin, Charles. Om arternas uppkomst - Genom naturligt urval, eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron. Natur & Kultur, Stockholm 1976, 2009. Sid 65. Kursivering av mig.
[4] och [5] Ulfstrand, Staffan. ”I Darwins fotspår”. Forskning och framsteg nr 4/2003.
[5] Government of Western Australia. ”Stromatolites and other early life.” http://www.dmp.wa.gov.au/Stromatolites-and-other-evidence-1666.aspx
[6] Gore, Rick. ”The Rise of Mammals”. National Geographic. Läst februari 2021. https://www.nationalgeographic.com/science/article/rise-mammals
[7] ”Cro-Magnon, prehistoric human”. Encyclopaedia Britannica. Läst februari 2021. https://www.britannica.com/topic/Cro-Magnon
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20
Page updated
Google Sites
Report abuse