Varför sju dagar?

Hebréernas gudsbild (se Lika men ändå olika) fick betydelse för deras syn på hur själva ska­pelsen av universum hade gått till, vilket avspeglar sig i deras ska­pelse­berättelse. Hela universum har skapats med ett tydligt syfte och mål: människan. Metodiskt och strukturerat skapar Gud ordning i kos­mos under sex dagar. Steg för steg skapas alla delar av vår fantastiska värld, där den sista pusselbiten är männis­korna som ska råda över hela Skapelsen. När Gud är färdig tittar han på sin skapelse och kan kon­sta­tera att ”allt som han hade gjort var mycket gott”.[1]

Så hur ska vi se på den bibliska utsagan att skapelsen tog sex dagar? Det måste vara en av skapelse­berättelsens mest kända bestånds­delar, möj­ligtvis att ”Varde ljus” och Adam och Eva är mer kända. I Naturvetenskapen i Första Moseboken såg vi att en vetenskapligt strikt, bokstavlig läsning av hela det förs­ta kapitlet i Första Moseboken inte är möjlig idag. Vi tror till exem­pel inte längre på en fast kupol i himlen som håller tillbaka stora vatten­massor, eller att jorden skapades genom att ”lyftas” upp ur vatten. Vi tror inte att solen och månen skapades efter himlavalvet och fästes upp på det. När man vet att skapelseberättelsen är skriven utifrån den då kända världsbilden är den ändå en slående beskrivning av skapelsens stegvisa utveckling, med människan som skapelsens slutgiltiga mål och krona!

Men om vi nu vet att berättelsen har sin utgångspunkt i en föråldrad syn på vårt universum, hur ska vi göra med de sex skapelsedagarna? Finns det något skäl att tolka dem bokstavligt, som att skapelsen verk­ligen tog sex 24-timmars jord-dagar, och att Gud vilade på en sjunde 24-timmarsdag? Eller kan det finnas anledning att tro att även de sju dagarna är en anpassning till de forntida folkens kunskap och kultur?

Ett skäl att tro på att det tog just sju dagar skulle kunna vara att Gud själv bekräftar att det är så, när han skriver ner budorden på två sten­tavlor och ger dem till Mose. I samband med att han befaller israeliterna att vila på sabbatsdagen, den sjunde dagen, säger han: ”Den [sabbaten] är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade”[2].

Det kan finnas skäl att tolka texten som att israeliterna verkligen trodde att skapelsen tog sex dagar, och att Gud har anpassat ("ackom­moderat") sitt budskap till den tron. Precis som Gud hade ar­betat under sex dagar och sedan vilat på den sjunde, så skulle också män­niskorna arbeta under sex dagar och därefter vila en dag. I detta finns det en stor omsorg om människorna: alla skulle ha rätt till vila, det gällde både rik och fattig, gammal och ung, herre som slav. Men det finns även om­ständigheter som talar emot en bokstavlig mening med de sex dagarna. Den karibisk-brittiska teologen Lisa Goddard pekar till exempel på att författaren till Första Moseboken redan i det andra kapit­let skriver att skapelsen skedde på en dag[3]. Vers fyra i det kapitlet lyder så här:

"Detta är berättelsen om himlen och jorden när de ska­pades, på den dag [יוֹם, yôm] som Jahvé Gud gjorde himmel och jord..."[4]

Det hebreiska ord för ”dag” som används här, yôm, är detsamma som används för de sex skapelsedagarna i Första Mosebokens första kapitel. Författarens olika angi­velser av skapelsens längd kan tyda på att hans syfte inte alls var att ange en exakt vetenskaplig tid för skapelsen. Så vare sig Gud anpassade sitt budskap till den tidens tankegångar och kun­skap, eller om författarens mening över huvud taget inte var veten­skaplig, kan vi ställa oss frågan: Varför just sju dagar? Hade de sju dagarna någon särskild be­tydelse för Mellanösterns forntida folk? Som väntat är svaret ett glasklart ”Ja”!

Talet sju och forntida tempel

Det har visat sig att talet sju ansågs vara speciellt, till och med heligt, inte bara bland hebréerna utan också bland andra folk i Mellanöstern. Det an­vändes ofta i religiösa sammanhang eller i samband med andra speci­ella händelser. Man vet inte helt och hållet varför just talet sju kopp­lades till religiösa händelser, men man vet att talet ansågs vara spe­ciellt redan hos Sumererna på 3000-talet före Kristus. Den japanska mate­matikern Kazuo Muroi berättar att talet sju förekommer i ett flertal texter från det forntida Mesopotamien, där det bland annat talas om ”sju gudar” och ”sju gudomliga normer”. Sedan omkring 2 200 år före Kristus har talet sju definitivt kopplats till det gudomliga. Det förekommer bland annat i samband med ett tempelbygge och en tempelinvigning i de så kallade Gudea­cylindrarna, som är två sumeriska terrakottacylindrar med text, date­rade till cirka 2 125 före Kristus. Här är ett par utdrag ur dessa texter:

”På den sjunde dagen hade han ställt upp [de sju kolonnerna] runt templet. [...] De sju stenarna som omger templet är de som rådgör med sin herre.”

”[Vid firandet av templet] i sju dagar, betraktades slavinnan som jäm­lik sin härskarinna, och en slav fick stå vid sidan av sin herre.”[5]

Vi ser sam­ma sak hos hebréerna, när de byggde Guds tempel i Jerusalem på sju år. Sedan varade invigningen i sju plus sju dagar:

"Sedan firade Salomo högtiden i sju dagar tillsammans med hela Israel, en mycket stor skara från hela landet, ända från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod. Den åt­ton­de dagen höll de en högtidssamling. De hade firat al­tarets invigning i sju dagar och högtiden i sju da­gar."[6]

Syftet med en guds tempel var att ha en ”viloplats”. Det behövde inte nödvändigtvis betyda att guden var trött, utan att denne skulle ha en plats att ”slå sig till ro” och utöva sin makt ifrån. Enligt teologen John Walton avsåg vilan ”framför allt upprätthållandet av stabilitet, säkerhet och ordning”[7]. Man skymtar tanken på Guds ”vila” i Salomos bön när templet i Jerusalem invigs:

"Min Gud, öppna dina ögon och öron och hör de böner de ber på denna plats. Ja: Kom, Herre Gud, till din vilo­plats, du och din mäktiga ark.”[8]

Många teologer ser den bibliska skapelseveckan med sju dagar som ett tydligt tecken på att hebréerna såg hela kosmos som ett ”tempel” åt Gud. Själva skapelsen tog sex dagar, och på den sjunde dagen ”vilade” han. John Walton berättar att Guds tempel i Jerusalem sågs som en bild av det ”större, ursprungliga kosmiska templet”[9]. Det finns även andra tecken i bibeltexten på att kosmos sågs som ett tempel för Gud. Ett av dem är hur solen och månen beskrivs. I skapelseberättelsen kallas de kort och gott för ”de två stora ljusen”[10], och tillsammans med stjär­norna kallas de för ”ljusen på himlavalvet”[11]. Det hebreiska ord som översätts med ”ljus” är מָאוֹר (meʾorot)[12], vilket i Moseböckerna bara används för himlakropparna – och för lamporna i hebréernas flyttbara tempel, tabernaklet.

Precis som för många andra beståndsdelar i den hebreiska skapelse­berättelsen, finns det paralleller till de omgivande folkens världsbild när det gäller Guds vila i sitt ”tempel”. I Enuma Elish (se Lika men ändå olika) berättas till exempel att gudarna byggde Babylon som ett tempel för att kunna vila och sova där:

”För vi skulle vilja bygga ett stort och uppseendeväckande tempel, så att vi kan ha våra sovplatser vid sidan av din och vila där […] Bygg då Babylon, det ska vara det byggnadsprojekt som ni söker.”[13]

Det finns dock en markant skillnad i Enuma Elish jämfört med den bibliska skapelseberättelsen: Innan gudarna byggde Babylon hade de skapat människorna som slavar, för att tvinga dem att göra gudarnas arbete. Först därefter kunde gudarna själva vila. Det är något helt annat än det förtroende och den värdighet som tilldelas människan i Bibelns berättelse. I hebréernas världsbild är människans syfte att tillsammans med Gud bringa ordning i templet, det vill säga kosmos, och göra tjänst för Gud. Den amerikanske teologen Scot McKnight skriver:

"Precis som det tog Salomo sju år att bygga ett tempel, och först då gick Gud in i sin vila i det templet, så tog Gud sju dagar på sig att skapa kosmos innan han tog sin boning bland människorna. Jorden är i så fall inte ska­pad som en konfliktscen utan som en plats för tillbedjan. Gudarna kämpar inte för att få kontroll, för Gud har kon­trollen. Hela skapelsen är till för Gud, inte för män­nis­kan, och alla varelser på jorden har en kallelse att till­be den ende sanne Guden."[14]

Ordning ur kaos

Män­nis­kor­na i det forntida Mellanöstern var mer intresserade av ska­pelsens ord­ning och syfte, än var själva materien kom ifrån. Enuma Elish börjar till exempel med att de två vattengudarna Apsu och Tiamat ”be­blandar” sig med varandra. Utifrån detta skapas först flera gene­ra­tioner med andra gudar och se­nare jorden och människorna. Ingen för­kla­ring ges i texten till hur saltvattnets gudinna Tiamat och söt­vatten­guden Apsu kom till – kanske antog man att de hade funnits för evigt. Men ur allt detta vatten växer en hel värld av gudar och människor fram. Guden Marduk skapar så småningom himmel och jord av Tiamats döda kropp. När detta är gjort berättar författaren till Enuma Elish: "En gräns sattes för hennes vatten, så att det inte längre kunde strömma fritt."[15]

Flera bibelkommentatorer lyfter fram att även Bi­belns skapelse­berät­tel­se kan läsas som att himmel och jord skapas genom att Gud bringar ord­ning ur ett existerande vattenkaos. Berättelsen börjar i Första Mose­boken 1:1 med de majestätiska orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”[16], vilket med det här syn­sättet kan ses som en intro­duktion eller rubrik till det som ska komma. Från och med vers 2 be­skrivs sedan hur skapelsen gick till. Vers 2 till och med 8 lyder:

"Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet un­der valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade val­vet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen."[17]

Begreppet ”öde och tom” i vers 2 kommer från hebreiskans ”ṯōʹhû wā ḇōʹhû” (וָבֹ֔הוּ תֹ֙הוּ֙)[18], vilket också kan översättas ”formlös och tom”. Ska­pelse­berättelsen utgår alltså från kaotiska förhållanden där jorden är utan me­ning, form och inne­håll, och där mörker råder över det väldiga vat­ten­djupet. John Walton skri­ver:

"Om syftet med texten var att beskriva hur materia skapa­des, skulle den börja där det inte existerade någon ma­teria. Men som vi har sett är avsikten att berätta hur kos­mos blir till genom att roller och funktioner organi­se­ras och tilldelas – det vill säga att ordning skapas ur kaos – och därför borde den börja med kosmos i ett kaotiskt till­stånd. Det är precis vad den gör."[19]

Bibelns Psalm 104 är en av de tydligaste berättelserna om skapelsen, näst efter Skapelseberättelsen själv. Jag rekommenderar att man läser hela psalmen, men här följer ett utdrag just gällande det stora vatten­djupet vid tidens början:

"Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evig­het rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vatt­net stod högt över bergen. Det flydde för ditt rytan­de, när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt. Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden."[20]

Efter beskrivningen av det ursprungliga kaoset visar författaren till Ska­pelse­berättelsen hur Gud steg för steg bringar ordning och funktion in i kos­mos, och det visas på ett mycket strukturerat sätt. Tho­mas av Aqui­no, en italiensk präst och teolog, noterade redan på 1200-talet efter Kris­tus att det finns en tydlig parallellstruktur i den hebreiska texten[21]. Den­na struktur har lyfts fram även av bibelforskare i modern tid, bland annat av den franske teologen Henri Blocher[22] och den ame­ri­kanske teologen Meredith Kline[23]. Strukturen innebär att den form­lösa (ṯōʹhû) jorden åtgärdas under dag 1-3, medan tomheten (ḇōʹhû) åt­gärdas under dag 4-6. Formlösheten åtgärdas genom att ett antal utrym­men eller domäner med en viss funktion skapas i kosmos. Dessa ut­rym­men fylls sedan med innehåll. I tabellform ser det ut som i Figur 1 nedan.

I tabellen kan man se att de tre ”domänerna” tilldelas varsin tydlig funk­tion: tid, väder respektive jordbruk. John Walton berättar att dessa tre funktioner ansågs vara grundläggande i kosmos i det forntida Mellan­östern.[26] I Skapelseberättelsen skapas tidens funktion (dag och natt) under dag 1, vädret (vattnet ovanför fästet kunde ge regn; vindar och åska töms från himlens förråd, se till exempel Jeremia 10:13) under dag 2 och jord­bruket under dag 3. Denna grundläggande indelning av ska­pelsen framgår även senare i Första Moseboken, i berättelsen om Noa och floden. När den stora över­svämningen har lagt sig, lovar Gud att aldrig mer låta en så stor förödelse drabba jorden:

"Så länge jorden består skall
sådd och skörd [jordbruk],
köld och värme, sommar och vinter [väder],
dag och natt [tid]
aldrig upphöra att skifta."[27]

Men åter till skapelseberättelsen. Under dag 4-6 fylls sedan respektive domän med innehåll. Den parallella strukturen mellan dag 1-3 och dag 4-6 kallas för parallellism, vilket är ett kännetecken i hebreisk poesi[28]. Författaren använder sig alltså här av den tidens välkända strukturer och litterära former, för att få fram berättelsens kärnbudskap: Att det är den Ende sanne Guden som har skapat himmel och jord, att han har skapat kosmos med ordning och syfte, samt att han har skapat det som en helig plats (ett ”tempel”) för att själv slå sig till ro där och för att ha gemen­skap med människan. Berättelsen är dessutom skriven på ett utsökt genomtänkt sätt, där varje detalj passar perfekt in i en över­gri­pande, no­ga uttänkt struktur.

Det sista spåret av skenbar ”konflikt”

Det finns mycket mer att säga om Bibelns skapelsevecka, men jag tror att vi mot den här bakgrunden i alla fall kan dra slutsatsen att de sex ska­pelse­dagarna inte nödvändigtvis behöver läsas som sex bokstavliga dagar för oss idag – lika lite som vi tror att himlavalvet är en hård kupol med vatten över. Bibeln gör inte heller anspråk på att vara en lärobok i naturvetenskap – den gör i stället an­språk på att uppenbara Gud och hans försonings­verk genom Jesus för oss. Bibelns olika för­fattare målar upp en fantastisk bild av Guds stor­het, både i skapelseberättelsen och i berättelsen om det jordiska templet. Storheten i det budskap som de vill förmedla för­mins­kas inte av att de hade en annan världsbild än vår. Bi­belns Gud blir definitivt inte mindre av att vi idag vet att universums skapelse tog 13,8 miljarder år i stället för sex dagar. Jag anser att vår ökade kunskap om universums storlek och om dess ålder bara bekräftar Guds mäktighet.

Jag skulle vilja avsluta den här artikeln om de sex skapelsedagarna med ett citat av den kloka skotske teologen James Orr från skriftserien The Fundamentals, som skrevs i början av 1900-talet. I seriens kapitel 18, ”Vetenskap och kristen tro”, skrev Orr att ”de sex dagarna” fortfarande upplevdes besvärliga av en del kristna på den tiden. Men Orr menade att dagarna måste ses som en symbolisk inramning av skapelsen, som ”en storartad gudomlig ’vecka’ med arbete”. Han berättar att redan Augustinus på sin tid frågade sig vilken sorts ”dagar” som kunde avses innan solen, med sina 24-tim­mars­dygn, ens var skapad. Orr skriver:

"Man gör inte våld på berät­telsen om man i tanken byter ut vår smala, solstyrda skala mot dagar med ’eoner’ av tid – väldiga kosmiska perioder. På så sätt försvinner det sista spåret av skenbar ’konflikt’.” [29]

Den som hävdar att skapelseberättelsens sex dagar måste läsas som sex 24-timmars jord-dygn skapar en konflikt mellan vetenskapen och Bibeln helt i onödan. Man skapar en konflikt som riskerar att skymma det ur­sprung­liga budskapet och den ursprungliga avsikten. Det insåg kloka kristna redan för över 100 år sedan. Ja, för 1 600 år sedan också för den delen, om vi räknar in Au­gustinus.

[1] Första Moseboken 1:31, Bibel 2000.

[2] Andra Moseboken 31:17, Svenska Folkbibeln 98.

[3] Goddard, Lisa, i Berry, Robert James (red.). Christians and Evolution. Christian scholars change their mind. Monarch Books, Oxford, England 2014. Sid 130.

[4] Första Moseboken 2:4, The Lexham English Bible. Översatt från engelskan av mig. Kursivering av mig.

[5] Muroi, Kazuo. ”The Origin of the Mystical Number Seven in Mesopotamian Culture: Division by Seven in the Sexagesimal Number System”. 2014. Läst maj 2021. https://arxiv.org/ftp/arxiv/papers/1407/1407.6246.pdf

[6] Andra Krönikeboken 7:8-9.

[7] Walton, John H.. Ancient Near Eastern Thought and the Old Testament. Second Edition. Baker Academic, Michigan 2018. Sid 73.

[8] Andra Krönikeboken 6:40, Bibel 2000.

[9] Walton, John H.. Ancient Near Eastern Thought and the Old Testament. Second Edition. Baker Academic, Michigan 2018. Sid 83. Kursivering av mig.

[10] Första Moseboken 1:16, Bibel 2000.

[11] Första Moseboken 1:17, Bibel 2000.

[12] Första Moseboken 1:16-17. Van der Merwe, C.. The Lexham Hebrew-English Interlinear Bible. Lexham Press, 2004.

[13] Stephany, Timothy. Enuma Elish: The Babylonian Creation Epic. Unknown. 2014. Kindle Edition. Sid 40 (Tablet VI).

[14] McKnight, Scot; Venema, Dennis R.. Adam and the Genome: Reading Scripture after Genetic Science. Baker Publishing Group, Grand Rapids 2017. Kindle Edition. Sid 127. Kursiveringar av författaren. Översatt från engelskan av mig.

[15] Stephany, Timothy. Enuma Elish: The Babylonian Creation Epic. Unknown. 2014. Kindle Edition. Sid 29. Översatt från engelskan av mig.

[16] Första Moseboken 1:1, Bibel 2000.

[17] Första Moseboken 1:2-8, Bibel 2000.

[18] Van der Merwe, C.. The Lexham Hebrew-English Interlinear Bible. Lexham Press, 2004. Första Moseboken 1:2.

[19] Walton, John H. The NIV Application Commentary – Genesis. Zondervan Academic, Grand Rapids, Michigan 2001. Sid 72. Översatt från engelskan av mig.

[20] Psalm 104:5-9, Bibel 2000.

[21] Thomas av Aquino. Summa Theologica (Complete & Unabridged). Coyote Canyon Press. Kindle Edition. Complete American Edition Translated by Fathers of the English Dominican Province. Del 1, Fråga 70, Artikel 1. Sid 574 ff.

[22] Blocher, Henri. In the Beginning, The Opening Chapters of Genesis. Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 1984.

[23] Kline, Meredith. ”Space and time in the Genesis cosmogony.” Perspectives on Science and Christian Faith 48:2–15, 1996.

[24] Davidson, Gregg. Friend of Science, Friend of Faith: Listening to God in His Works and Word. Kregel Academic & Professional, Grand Rapids, Michigan 2019. Kindle Edition. Sid 67.

[25] Walton, John H. The NIV Application Commentary – Genesis. Zondervan Academic, Grand Rapids, Michigan 2001. Sid 114.

[26] Ibid. Sid 114.

[27] Första Moseboken 8:22, Bibel 2000.

[28] Davidson, Gregg. Friend of Science, Friend of Faith: Listening to God in His Works and Word. Kregel Academic & Professional, Grand Rapids, Michigan 2019. Kindle Edition. Sid 70.

[29] Torrey, R. A. (red). Orr, James. The Fundamentals: A Testimony to the Truth (Volumes I-IV). The Bible Institute of Los Angeles, 1917. CrossReach Publications. Kindle Edition. Sid 116. Översatt från engelskan av mig.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20