Adam och världens lidande

Som framgår av bland annat avdelningarna Hur kan vi veta att jorden är gammal? och Hur kan vi veta att livet har utvecklats? är bevisen mycket starka för att livet på jorden har utvecklats fram. Det verkar som att vi får leva med att det fanns lidande i världen långt innan det fanns några människor som kunde synda. Men hur kan då Gud säga att det han hade skapat var ”mycket gott”?

Vi såg i avsnittet Varför sju dagar? att skapelseberättelsen handlar om hur Gud bringar ordning och innehåll i kosmos, utifrån ett kaotiskt tillstånd. Det är när han har skapat den här ordningen, och fyllt världen med inne­håll, syfte och mening, som han ser att allt är mycket gott. Till och med rovdjur verkar kunna vara en del av Guds goda ska­pelse. I Psalm 104 skriver psalmisten om Gud:

"Du sänder mörker, och det blir natt. Då myllrar alla djur i skogen fram, de unga lejonen ryter efter rov och be­gär sin föda av Gud. […] Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta."[2]

Dessa verser står i ett större sammanhang som handlar om all den ord­ning som Gud upprätthåller i sin Skapelse. För­fat­taren till den här psal­men verkar inte ha några pro­blem med att det finns rovdjur i Guds goda skapelse, som till och med begär sin föda av Gud. Det finns också ett långt stycke i Jobs bok, där Gud försvarar sig efter att Job har anklagat honom för att vara orättvis. Job har nämligen drabbats av ett mycket svårt lidande, trots att han hela sitt liv har varit rättfärdig­heten själv. Gud svarar Job genom att visa vilken makt han har, och hur mycket högre hans tankar är än människors tankar. Hela skapelsen vittnar om hur mäktig han är. Gud säger:

"Fångar du bytet åt lejonen, mättar du de unga lejonen, där de kryper ihop i sin kula eller ligger på lur i snåren? Vem skaffar mat åt korpen när dess ungar ropar till Gud och skriker av hunger?"[3]

"Är det din vishet som får höken att flyga och med ut­bred­da vingar styra mot söder? Befaller du örnen att stiga mot höjden och bygga sitt näste högt uppe? På klip­pan har han sitt bo där han vilar, högst uppe på bran­ta klippan. Därifrån spanar han efter föda, hans blick når vida omkring. Hans ungar skall mättas med blodigt by­te, där de stupade ligger, där är han."[4]

Ingenstans i Jobs bok skyller Gud ifrån sig för det lidande som finns på jorden. Han kunde bara sagt att ”det är inte mitt fel att det finns ondska på jorden, det är Adams och Evas fel”. Men så säger han inte. Tvärt om visar han sin makt genom att peka på sin skapelse – inklusive rovdjuren. De ver­kar vara en naturlig del av Guds goda skapelse, vare sig vi tycker om det eller inte. Och som sagt – vi kommer definitivt inte undan problemet med lidandet i världen om vi skulle hävda att allt var människans fel. För vi människor kan inte skapa om växtätande djur till rovdjur.

Skapades människan odödlig?

Vi såg ju i avsnittet Adam, Eva och syndafallet att Paulus klart och tydligt skri­ver att med synden kom också döden in i världen, vilket är en återkoppling till Guds befallning i Första Moseboken: ”Du får äta av alla träd i träd­går­den utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”[5]

I de fri­kyrkliga sam­manhang där jag har vuxit upp har bilden ofta varit den ung­jords­krea­tio­nistiska: att innan Adam och Eva gjorde upp­ror mot Gud var värl­den perfekt. Där fanns ingen fysisk död och inget lidan­de. Dö­den kom in i världen först när Adam och Eva syn­dade. Allt­så mås­te både människor och djur ha varit odödliga innan syn­da­fallet. Jag kallar detta synsätt för ”ungjordskreationistiskt”, efter­som det förut­sätter att människor inte kan ha skapats av Gud särskilt långt efter dju­ren. Om det inte fanns någon fysisk död, skulle jorden annars på relativt kort tid ha översvämmats av alla nya djur som föddes. Därför passar tan­karna bra ihop med den bibliska skapelseberättelsens sex dagar.

Ungjords­krea­tio­nis­ten An­dreas Årik­stad, som är rek­tor på en kristen friskola, utgår från detta synsätt i sin undervisningsbok Guds värld, som är skriven för högstadieungdomar. Där kan man läsa:

"Bibeln berättar om en god Gud. Många människor har tyckt att det är problematiskt att tro att en god Gud skul­le skapa en värld där ondskan hade rätt att härska. I 1 Mo­sebok 3 kan vi också läsa om hur ondskan kom till världen först när människan valde att göra uppror mot Gud. Gud skapade världen god – men så syndade män­niskan – och ondska, lidande och död blev en del av mänsk­ligheten och den övriga världen. […] I början var allt bara gott."[6]

Men det finns förstås också andra sätt att se på dödens intåg i världen. ”Gam­maljordskreationister”, det vill säga de kristna som tror på en gammal jord men inte på evo­lutionen, accepterar att det har funnits lidan­de och död bland djuren långt innan människorna och deras synd fanns. Den död som Första Moseboken talar om är i stäl­let mänsklig död.

Läran att döden gjorde sitt intåg i mänskligheten (och enligt vissa även hos djuren) genom synden bygger på ett antal olika bibelavsnitt, varav några av de vik­tigaste är:

• Bibelns berättelse om Adam och Eva, som vi har tagit upp tidi­gare: ”Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i träd­gården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.«" (1 Moseboken 2:17, Bibel 2000)

• Det Paulus skriver om döden och om Adam i sina brev, så­som:

”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kris­tus Jesus, vår herre.” (Romarbrevet 6:23, Bibel 2000)

”Genom en enda människa kom synden in i världen, och ge­nom synden döden, och så nådde döden alla männis­kor där­för att de alla syndade.” (Romarbrevet 5:12, Bibel 2000)

”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förs­te av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kom­mer också uppståndelsen från de döda ge­nom en män­niska. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” (Första Ko­rinthierbrevet 15:20-22, Bibel 2000)

Det verkar otvivelaktigt som att döden är kopplad till synden, men kan vi vara helt säkra på att Mose och Paulus talar om människans fysiska död här, och inte något annat? Innan vi drar allt för långtgående slutsat­ser om det skulle jag vilja titta på hur döden som begrepp används både i Första Moseboken och i några andra sammanhang i Nya Testamentet.

När det gäller Bibelns berättelse om syndafallet finns en ledtråd till hur författaren tänkte kring döden i följande vers:

"Herren Gud sade: »Män­niskan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för all­tid.«” (1 Moseboken 3:22, Bibel 2000)

Vi ser att det var tillgången till livets träd som gjorde att Adam och Eva kunde ha evigt liv. ”Döden” slog till mot dem i samma stund som de blev utvisade ur Edens lustgård, och inte längre hade tillgång till trädet. Denna tanke framgår tydligt när Gud säger: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” Adam och Eva dog inte samma dag som de åt av trädet. Enligt Första Moseboken levde de i flera hundra år till. Men de förlorade sitt eviga liv samma dag som de blev utvisade ur trädgården, och inte längre hade tillgång till livets träd. Det finns allt­så ingenting i bibelberättelsen som antyder att människor och djur skulle ha varit odödliga före syndafallet. Bibelforskaren John Walton skriver:

"Livets träd är välkänt i Bibeln och i det forntida Mellan­östern, medan trädet som ger kunskap om gott och ont bara är känt från denna text. Man bör se livets träd som att dess frukt kunde förlänga livet, snarare än att det ögon­blickligen skänkte odödlighet."[7]

J. Richard Middleton berättar om ytterligare en intressant detalj i ska­pelseberättelsen, som har med döden att göra. Namnet Adam betyder helt enkelt ”människa”, och det är ibland svårt att veta om den hebreiska texten ska översättas med personnamnet Adam eller med ”människan”. Midd­leton berättar att namnet Adam också är en ordlek med det hebre­iska ordet för ”jord”, adamah.[8] Det är ungefär som att Adam i vår översättning skulle heta Jordling, och att han kom från jor­den. Namnet anspelar på att Gud enligt Första Mose­boken ka­pitel 2 formade den första män­niskan av ”jord från mar­ken” (min ha adamah). I hela kapitel 2 och 3 är det sedan tydliga växlingar mellan ”jordlingen”/människan och mar­ken. Ett exempel är när män­nis­korna har syn­dat, och marken blir förbannad för deras skull:

"Till mannen [jordlingen, adam] sade han: »Du som lyss­nade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken [ha adamah] vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden [ha adamah]. Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli.«"[9]

Berättaren poängterar att jordlingen kom från jorden och ska återgå till jorden. Det talar också för att inte ens hebréerna såg de ursprungliga män­niskorna som något slags evighetsvarelser, utan att det var till­gån­gen till Livets träd som gjorde det möjligt för dem att undgå döden.

Paulus och döden

När det gäller Paulus texter om synden och döden, kan vi få vägledning genom att studera några andra sammanhang i Nya Testamentet. Det är inte alltid självklart att begreppet ”död” står för människans fysiska, slutgiltiga död. Ett exempel kommer från Jesus kända liknelse om ”den förlorade sonen”. Berättelsen handlar om den yngre av två bröder, som tar ut sitt arv i förtid, lämnar sin familj och festar slut på alla pengar. Fattig och nedbruten återvänder han till sin far, som då ställer till en stor fest. Den äldre brodern blir avundsjuk och arg, och tycker att pappan aldrig har ställt till någon fest för honom. Jesus berättar:

”Fadern sade till honom: »Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är åter­fun­nen.«”[10]

Den förlorade sonen var förstås inte fysiskt död, men han var borta och förlorad för fadern. Jesus använder alltså ibland ordet ”död” för nå­gon som är borta från Gud. Det framgår även tydligt i dessa uttalan­den:

”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till li­vet.”[11]

”Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig nå­gonsin se döden.”[12]

Betyder det här att den som bevarar Jesus ord aldrig någonsin ska dö en fysisk död? Nej, det är inte vad vi ser i verkligheten. Att vara död kan be­tyda att man är åtskild från Guds närvaro. Men Jesus kan ge oss ett andligt ”liv”, och så småningom ett evigt liv tillsammans med Gud.

Paulus använder ordet ”död” på precis samma sätt. I sitt brev till för­samlingen i Rom skriver han till exempel:

Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom an­vända era lemmar som redskap för rättfärdigheten.[13]

Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfär­digheten.[14]

Om vi nu återvänder till det som Paulus skriver om Adam och döden, känns det inte lika självklart att det är just fysisk död som Paulus lyfter fram här:

”Genom en enda människa kom synden in i världen, och ge­nom synden döden, och så nådde döden alla männis­kor där­för att de alla syndade.”[15]

I mina ögon är det solklart att den död som Paulus pratar om här, i första hand är en förlorad kontakt med Gud. Det är möjligt att han även anser att den fysiska döden är en konsekvens av synden, men det framgår i så fall inte av skrivningen ovan. Det finns dock ett stycke om Adam i ett annat av Paulus brev, som mycket tydligare kopplar den fysiska döden till Adams synd. Det är texten från Första Korinthierbrevet som jag cite­rade tidigare:

”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förs­te av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kom­mer också uppståndelsen från de döda genom en män­niska. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.”[16]

Texten står i ett sammanhang där Paulus argumenterar mot personer i Korinth som hävdade att det inte finns någon uppståndelse från de döda. Paulus svarar med att peka på att Jesus ju har uppstått från de döda, och därför måste det även finnas en uppståndelse för alla oss övriga männis­kor. Precis som i Romarbrevet ser vi här att Paulus kontrasterar Jesus med Adam, och skriver att döden kom ”genom en människa”. Eva är åter­igen helt frånvarande i resonemanget. Jag tror att Paulus hänvisar till den kända teologiska berättelsen om Adam och Eva, för att göra en teologisk poäng gällande Jesus och människans uppståndelse. Texten är inte nödvändigtvis en undervisning om hur den fysiska döden egent­ligen kom in i världen.

Evigt liv på jorden eller i himlen?

I mina ögon finns det ytterligare minst ett allvarligt problem med tanken att människan från början skapades för att leva för evigt på jor­den. Om Adam och Eva och alla deras barn och barnbarn och så vidare aldrig dog, skulle vår värld inom bara ett par tusen år bli helt överbefolkad och barnafödandet måste upphöra. Du och jag, och alla andra som lever nu, skulle aldrig ha fått chansen att födas.

Jag tror i stället att Guds plan hela tiden har varit att låta oss män­nis­kor bo en bestämd tid på jorden, för att sedan låta oss leva vidare i en värld (”dimension”) där de fysiska begränsningarna inte råder på sam­ma sätt. Paulus kallar den världen för den ”andliga” eller ”himmelska” världen. I Första Korinthierbrevet skriver han:

"Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oför­gäng­lighet. […] Detta förgängliga måste kläs i oför­gäng­lighet och detta dödliga kläs i odödlighet."[17]

Våra fysiska, dödliga kroppar kan inte bli en del av den nya, himmelska världen. Vi behöver nya odödliga, himmelska kroppar, som är en avbild av Jesus. Därför tror jag inte att vi människor någonsin har varit avsedda att leva för evigt på jorden.

[1] Första Moseboken 1:31, Bibel 2000.

[2] Psalm 104:20-21, 27-28. Bibel 2000. Kursivering av mig.

[3] Jobs bok 39:1–3, Bibel 2000.

[4] Jobs bok 39:29–33, Bibel 2000.

[5] Första Moseboken 2:16-17, Bibel 2000.

[6] Årikstad, Andreas. Guds värld – Trons försvar för högstadiet. Timoteus Förlag, Töreboda 2022.

[7] Walton, John H.. The NIV Application Commentary – Genesis. Zondervan, 2001. Sid 170.

[8] Middleton, J. Richard. Kapitel 4 ”Reading Genesis 3 Attentive to Human Evolution”, i: Cavanaugh, William T.; Smith, James K.A. (red). Evolution and the Fall. Wm. B. Eerdmans Publishing Co.. Grand Rapids, Michigan 2017. Kindle Edition. Sid 72.

[9] Första Moseboken 3:17-19, Bibel 2000.

[10] Lukasevangeliet 15:31–32, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[11] Johannesevangeliet 5:24, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[12] Johannesevangeliet 8:51, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[13] Romarbrevet 6:12–13, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[14] Romarbrevet 8:10, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[15] Romarbrevet 5:12, Bibel 2000.

[16] Första Korinthierbrevet 15:20-22, Bibel 2000.

[17] Första Korinthierbrevet 15:45-50, 53, Bibel 2000. Kursivering av mig.

Bilden av Zebran och Lejonet är skapad med Copilot (AI)

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20