Adam, Eva och syndafallet

"Syndafallet"

Första Mosebokens kapitel 1 och 2 berättar om hur skapelsen av kosmos kulminerar med skapelsen av två människor – Adam och Eva. Män­nis­korna får en uppgift, att uppfylla jorden och ta hand om den. De får också en enda förhållningsregel, som framgår av ka­pi­tel 2:

"Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i träd­går­den stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont. […] Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.«"[1]

Förhållandena i Edens lustgård verkar vara paradisiska. Människorna behöver inte ha några kläder, och all världens djur finns i trädgården utan att det verkar vara farligt. Ibland vandrar till och med Gud själv där till­sammans med människorna. Men de paradisiska för­hål­landena förändras mycket snart. De båda människorna kan förstås inte hålla fing­rarna borta från ”trädet som ger kunskap om gott och ont”. Det är en listig orm som lyckas förleda dem. Resten av berättelsen är en mycket tragisk historia. Människorna känner djup skam och försöker gömma sig för Gud. Trots Guds kärlek till dem måste deras olydnad få konsekvenser, och till och med själva marken verkar bli för­bannad för deras skull. De paradisiska för­hål­lan­dena i Första Mosebokens kapitel 1-3 får sitt abrupta slut på detta sätt:

"Herren Gud sade: »Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.« Och Herren Gud förvisade människan från Edens träd­gård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård sat­te han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd."[2]

Efter att Adam och Eva har blivit utvisade ur Edens trädgård följer flera mörka berättelser om människornas ondska. Adam och Eva får barn, och dessa sprider sin ondska längre och längre ut i världen. Det första mordet inträffar redan i Första Mosebokens fjärde kapitel, och sedan går det nästan bara utför med några få un­dan­tag och ljuspunkter.

Det här är den bibliska berättelsen om människans ursprung. Men vad skulle det innebära för vår tolkning av Adam, Eva och deras uppror mot Gud, om det visar sig att den vetenskapliga teorin om människans ursprung är sann? Vad betyder det att våra gener kan härledas till en ursprungspopulation på i storleks­ord­nin­gen tiotusen människor snarare än bara två personer? Den fri­stående berättelsen om Adam och Eva bor­de kunna fungera som en ”teo­lo­gisk” och inte nödvändigtvis histo­risk förklaring av män­niskans fall och upp­ror mot sin Skapare. Men ”pro­blemet” är att både Jesus och Pau­lus verkar hän­visa till hän­delsen som att Adam och Eva var verkliga, fy­siska per­soner. Den amerikanska teologen Peter Enns konsta­te­rar:

"Om Adam hade hållit sig inom gränsen för Första Mo­se­boken 2-5 skulle det ha varit mycket lättare att slå sam­man evolutionen och kristendomen – en ’historisk’ Adam skulle troligen inte vara mer kritisk för den krist­na tron än en bokstavlig talande orm eller en bokstavlig paradisisk trädgård."[3]

Enns skriver att det som har gjort frågan om Adams historicitet så svår och viktig, är att Paulus beskriver honom som den första människan och som ansvarig för den universella synden – den som Jesus kom för att ut­plåna.

Paulus och Adam

Det är framför allt i Romarbrevets femte kapitel som Paulus utveck­lar sina tankar kring Adam. Där gör han en lång jämförelse mellan Adam och Kristus. Om och om igen betonar han att synden kom in i världen genom en enda människa, nämligen Adam, och att därför även fräls­ningen kommer genom en enda, nämligen Kristus. Paulus inleder reso­nemanget med att konstatera (vers 12):

"Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade.”[4]

Därefter fortsätter Paulus att trum­ma in budskapet om en enda:

• ”en endas överträdelse” (vers 15)

• ”en enda mans synd” (vers 16)

• ”vad han ensam hade gjort” (vers 16)

• ”en enda mans överträdelse” (vers 17)

• ”en endas överträdelse” (vers 18)

• ”en enda människas olydnad” (vers 19)

Kan det sägas tydligare? Knappast. Ändå sitter man kvar med en gna­gande fråga efter att ha läst Paulus jämförelse: ”Var är Eva?” Det var ju inte bara en enda människa som gjorde uppror mot Gud i Bibelns be­rättelse, de var ju faktiskt två. Adam var inte ensam, som Paulus på­står. Man kanske skulle kunna hävda att ”det var Adam som fick be­fall­ningen av Gud”, eller att ”Adam var ju i alla fall den första människan”. Men när Ormen frestar Eva i trädgården svarar hon: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i träd­gården har Gud sagt: »Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.«”.[5] Det står klart att även Eva hade fått be­fall­nin­gen. Och i Paulus första brev till Timotheos, där hans poäng är en helt annan – lyfter han fram att det var Eva som syndade först: ”Ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse.”[6] I ett av sina brev till församlingen i Korinth skriver Paulus att ”ormen över­listade Eva med sin slughet”[7].

Utan tvi­vel visste Paulus att både Adam och Eva hade fått förbudet att äta av frukten, båda två åt ändå av den, båda två upplevde skam och skuld inför Gud, och båda två för­lorade kon­takten med Gud och blev utvisade ur paradiset. Båda två fick upp­leva syndens konsekvenser. Så varför skriver Paulus i Romar­brevet bara om Adam, som att han ensam var skyldig?

Nya Testa­men­tets författare, inte minst Paulus, använde ofta en Kristuscentrerad tolkning av det Gamla Testa­mentet. Ibland gör de ganska fria tolkningar av texterna, som när Paulus i Första Korinthierbrevet 10:4 skriver att Jesus var den klippa som följde Israeliterna genom öknen. Peter Enns förklarar:

"I den här versen kallar Paulus Jesus för ’klippan som följ­de’ israeliterna genom öknen. […] Att Paulus sätter likhetstecken mellan Kristus och klippan är ett typiskt exempel på hans Kristuscentrerade läsning av skriften (vårt Gamla Testamente): fräl­saren var närvarande bland Guds folk då som nu."[8]

Kan det vara så att Paulus i Romarbrevet helt enkelt gör en Kristuscentrerad tolkning av berättelsen om Adam och Eva? I Första Korinthierbrevet lyfter Pau­lus fram Jesus som ”den siste Adam”[9]. Och i Romar­brevet 5:18-19 skriver han:

"Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rätt­fär­diga gärning lett till frikännande och liv för alla män­niskor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rätt­fär­diga."[10]

I Paulus Kristus­cent­rerade läsning av Första Mo­se­boken är den enda män­niskan Adam den ur­sprung­liga kon­trasten till Jesus. Jesus är allt det som Adam inte var. Adams olydnad förde med sig synd och död till hela mänskligheten, och på samma sätt kan Jesus lyd­nad leda till rätt­färdighet och liv för alla som tror. Paulus jämförelse skulle inte bli lika effektfull om han i stället hade skrivit: ”Liksom två människors olyd­nad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rätt­fär­diga.” Det hade förmodligen inte heller passat hans budskap på den tiden att kalla Jesus för ”den sista Eva”. Det viktiga för Paulus var inte hur mån­ga människor det egentligen var som syn­dade – om det var en eller två eller tiotusen spelar egent­ligen ingen roll. Men han visste för­stås inte att det kanske handlar om tio­tu­sen, han utgick från den tidens världsbild och kunskap som innebar tron att hela mänskligheten kom från några få ursprungliga personer.

Paulus väljer i sin jämförelse att lyfta fram Adam som representant, som urtypen, för all mänsklig synd. Han skri­ver själv: ”Och Adam är en förebild [grek. Τύπος, ”typos”] till den som skulle kom­ma.”[11] Det grekiska ord för förebild som Paulus an­vänder, ”typos”, avser Adam som representant för hela mänsk­lig­he­ten och som en förebild för den andre Adam – Jesus. Faithlife Study Bible förklarar: ”I grekisk-romersk retorik och textutläggning var det vanligt med typo­logi – att använda en person eller en händelse för att re­presentera en hel tankegång”.[12]

Det viktiga är att Jesus är allt det som vi människor inte är. Som Peter Enns beskriver det:

"Som jag ser det så är Paulus motiv för att använda Adam på det sättet att förklara hur Kristi korsfästelse och upp­ståndelse kunde pla­cera hela mänskligheten på sam­ma grund.”[13]

Pau­lus vill i Romarbrevet genom sin Kristus­cent­rerade tolkning av synda­fallet sätta fokus på vad Jesus har gjort. Det är inte Adam som är det primära i hans utläggning, och Eva nämns över huvud taget inte.

Alla människor har syndat

Genom att lyfta fram den första människans synd, visar Paulus att pre­cis alla människor har syndat och är i behov av förlåtelse och förso­ning. Ända sedan den dagen vi människor fick möjlighet att med­vetet skilja mellan gott och ont, och att medvetet välja att göra det goda eller det onda – så har vi alla gjort mycket ont mot oss själva, mot andra män­niskor och mot naturen. Detta sätt att resonera framgår egentligen redan av den första versen i Paulus avsnitt om Adam och Jesus, Ro­mar­brevet 5:12 som jag citerade ovan. Den amerikanske teologen Doug­las J. Moo skriver i The NIV Application Commentary att den versen är ett första steg till att förstå vad det är som Paulus egentligen undervisar om här. Versen inne­håller en så kallad kiasm (engelska ”chiasm”), ett slags spegelvänd me­nings­byggnad som flitigt används i bland annat Bi­beln för att för­stär­ka ett budskap. En kiasm markeras ofta med for­men A-B-B´-A´, där B´och A´ är upprepningar av nyckelfraser från B res­pek­tive A. Den aktuella versen från Romarbrevet är med det skriv­sättet upp­byggd på följande sätt (kursi­veringar av mig)::

A) Genom en enda människa kom synden in i världen,

B) och genom synden döden,

B´) och så nådde döden alla människor

A´) därför att de alla syndade.

Douglas Moo berättar att det finns en avgörande beståndsdel i Bi­belns berättelse om Adam, som vi moderna läsare med stor sanno­likhet mis­sar. Det är att namnet ”Adam” betyder ”människa”, eller ”mänsk­lig va­rel­se” på hebreiska. Vid bibel­över­sättning är det otroligt svårt att veta vilka förekomster av ”adam” som ska översättas med per­son­namnet ”Adam” eller med substantivet ”män­niska”. Moo uppmanar oss moder­na människor att prova att sätta in ordet ”människan” på alla platser där det står ”Adam” i Första Mose­bokens kapitel 2-5.[14] Det kan ge en fin­ger­visning om hur den hebreiska texten lät för Paulus och hans samtida när den lästes.

Man kan också göra tvärt om – man kan sätta in ”Adam” på många stäl­len där texten i skapelseberättelsen är översatt ”människa” (eller ”män­niskor”). Ett exempel är: ”Vi skall göra människor [hebreiska adam] som är vår avbild, lika oss. […] Gud skapade människan [adam] till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”[15] Douglas Moo skriver:

"Poängen blir då denna: Invävt i själ­va strukturen av Förs­ta Mose­bokens berättelse finns tanken att Adam är något mer än bara en enskild individ; på ett sätt är han ’män­niskan’. När Gud därför varnar ’män­niskan’ för att äta från trädet med kun­skap om gott och ont, för då »skall du döden dö (1 Mos 2:17), så kan det också vara avsett som en varning om universell död."[16]

Moo betonar att huvudsyftet med Paulus genomgång är att presentera Jesus – inte Adam:

"Kristus liknar Adam på så sätt att det han gjorde på­ver­kar alla människor. Men till skillnad mot Adam som or­sakade död, så frambringar Kristus liv. Därför kan alla som tillhör Kristus vara säkra på att de lyder under nå­dens ’herradöme’, vilket ger evigt liv."[17]

I Romarbrevet 5:12 hamrar Paulus in budskapet, genom att förstärka det med en kiasm, att alla människor, från ”den allra första”, har syndat. I mina ögon fungerar versen, med sin starka koppling mellan en enda och alla, bäst om Adam ses som en arketyp för oss alla människor. Orden ”en enda människa” symboliserar de allra första män­niskorna (minst två men kanske så många som tio tusen), som tillät synden att komma in i världen. Efter det har alla syndat, men alla kan också få uppleva frikännande, liv och rättfärdighet genom Jesus.

[1] Första Moseboken 2:8-9, 15-17, Bibel 2000.

[2] Första Moseboken 3:22-24, Bibel 2000.

[3] Enns, Peter. The Evolution of Adam, What the Bible Does and Doesn't Say about Human Origins. Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan 2012. Kindle Edition. Sid 119. Översatt från engelskan av mig.

[4] Romarbrevet 5:12, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[5] Första Moseboken 3:2, Bibel 2000. Kursivering av mig.

[6] Första Ti­mo­theos­brevet 2:13-14, Bibel 2000.

[7] Andra Korinthierbrevet 11:3, Bibel 2000.

[8] Enns, Pete. ”’Aha’ Moments: Biblical Scholars Tell Their Stories”. Juni 2014. Läst mars 2021. https://peteenns.com/aha-moments-biblical-scholars-tell-their-stories-1-me/

[9] Första Korinthierbrevet 15:45, Bibel 2000.

[10] Romarbrevet 5:18-19, Bibel 2000.

[11] Romarbrevet 5:14, Svenska Folkbibeln 2015.

[12] Barry, J. D.; Mangum, D.; Brown, D. R.; Heiser, M. S.; Custis, M.; Ritzema, E.; Whitehead, M. M.; Grigoni, M. R. & Bomar, D.. Faithlife Study Bible. Lexham Press, 2012, 2016. Kommentar till Romarbrevet 5:14. Översatt från engelskan av mig.

[13] Enns, Peter. The Evolution of Adam, What the Bible Does and Doesn't Say about Human Origins. Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan 2012. Kindle Edition. Sid 81. Översatt från engelskan av mig.

[14] Moo, Douglas J.. The NIV Application Commentary – Romans. Grand Rapids, Michigan, 2000. Zondervan Publishing House. Sid 186.

[15] 1 Moseboken 1:26, Bibel 2000.

[16] Moo, Douglas J.. The NIV Application Commentary – Romans. Grand Rapids, Michigan, 2000. Zondervan Publishing House. Sid 186. Översatt från engelskan av mig.

[17] Ibid. Sid 180. Översatt från engelskan av mig.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20