Embedded Files
Det finns tusentals exempel inom genetiken som visar på arternas gemensamma ursprung, och här ska jag ta upp ett av dem. Den troende holländske genetikern Dennis R. Venema lyfter fram ett exempel som handlar om människans luktsinne i förhållande till en del andra däggdjur. Han berättar att av däggdjurens cirka 25 000 gener är det i genomsnitt omkring 1 000 som har med luktsinnet att göra, alltså en ganska stor andel. Dessa gener bidrar bland annat till att luktreceptorer skapas på ytorna i djurens näsor. Receptorerna känner av kemikalier i den luft som djuret andas in, och skickar sedan signaler med information till hjärnan, som i sin tur tolkar signalerna till olika dofter. Jagande djur, som vargar, har ett mycket bra luktsinne, eftersom välfungerande luktreceptorer alltid har varit nödvändiga för deras överlevnad. Mutationer som försämrar luktsinnet sorteras snabbt bort av det naturliga urvalet, eftersom sådana djur har sämre chans att lyckas i jakten. Vi människor har ju inte samma behov av ett bra luktsinne för att överleva, och mycket riktigt är vårt luktsinne betydligt sämre än vargens. Ändå har vi och vargarna lika många gener som reglerar luktsinnet! Problemet för oss människor är att flera av de gener i vårt DNA som skapar luktreceptorer har blivit skadade genom mutationer under årmiljonernas lopp. Allt eftersom våra förfäder har blivit mindre och mindre beroende av luktsinnet för sin jakt, har de skadliga mutationerna kunnat kopieras och föras vidare från generation till generation. De individer som har ett sämre luktsinne har ändå kunnat överleva på andra sätt, och på så sätt har deras gener förts vidare och spridit sig i populationen. De skadade generna finns kvar i vårt DNA, men de har förlorat sin förmåga att koda för luktreceptorer. Sådana kvarvarande gener kallas för pseudogener eller ”falska gener”. Vi har alltså i stort sett samma antal gener för lukten som vargarna har, men betydligt fler och allvarligare mutationer som gör många av generna oanvändbara.
Och nu kommer vi till det verkligt intressanta: Andra primater (den ordning av däggdjur som bland annat människor och människoapor tillhör) har också en nedsatt luktförmåga jämfört med till exempel vargar. Genetiken har visat att arterna i många fall har exakt samma felaktiga gen, och till och med samma felaktiga ”bokstav” i respektive gen. Dennis Venema visar detta genom att lyfta fram sju olika exempel på felaktiga luktgener i människor och närbesläktade arter, se tabellen i Figur 1 nedan. Där anges först genens namn (som visar dess position i DNA), och därefter vilken position i genen som är skadad. Alla de arter som listas har till exempel fått ett fel i position 236 i genen 5AK4p, så att tillverkningen av det tänkta proteinet avslutas för tidigt. Det medför i sin tur att den avsedda luktreceptorn inte kan bildas. För gorillor, schimpanser och människor saknas dessutom den genetiska bokstav som borde sitta i position 212 i genen 5H5p, medan samma gen fungerar hos orangutanger. Mutation nummer 1, 2 och 3 i tabellen är exempel på fel som är gemensamma i två eller fler arter, medan nummer 4-7 är unika för respektive art. Flera av arterna har alltså exakt samma fel i exakt samma position i samma gen. I något enstaka fall kanske det kunde ha berott på slumpen, även om det är extremt osannolikt. Men Dennis Venema berättar att det finns tusentals likadana exempel från de jämförda generna. Däremot finns det inte en enda mutation som människor har gemensamt med bara orangutanger. I alla de fall där orangutanger och människor har en gemensam mutation, finns den även hos gorillor och schimpanser.[2]
Figur 1 Sju exempel på gemensamma eller unika mutationer i luktreceptorerna hos människor och några moderna apor. Texten ”OK” visar att genen fungerar som den ska, medan ”stopp”, ”tillägg” och ”saknas” indikerar olika fel som har uppstått på grund av mutationer. Efter Dennis R. Venema.[1]
Det finns en väldigt enkel förklaring på detta fenomen, och den illustreras i Figur 2 nedan. Den mest rimliga förklaringen är att alla de fyra arterna i tabellen i Figur 1 har ett gemensamt ursprung. Orangutangernas förfäder ”lämnade” familjeträdet först, och de har därför minst antal gemensamma mutationer med de övriga. Därefter försvann den gren som gorillorna senare blev en del av, och sist skedde uppdelningen mellan det som idag är människor och schimpanser. Alla fyra arterna har också ”egna” mutationer (nummer 4-7 i exemplet), eftersom det har gått miljontals år från det att uppdelningarna skedde.
Figur 2: Figuren förklarar var i utvecklingsträdet som de olika mutationerna i tabellen (Figur 1) har uppstått.
Det har visat sig att även valar, som ju också är däggdjur, har gener som en gång i tiden skapade luktreceptorer för att känna av luftburna partiklar, men som numera har blivit förstörda genom mutationer. Valar är inte längre beroende av luktsinnet för att hitta sin föda. Det är däremot flodhästar, som har visat sig ha en gemensam förfader med valarna. Därför har flodhästar mycket färre skadliga mutationer än valar, och flodhästarna har kunnat behålla sitt goda luktsinne.[3] Detta på samma sätt som vargar har ett mycket bättre luktsinne än människor.
Francis Collins tar i sin bok Guds språk – När vetenskapen möter tron upp flera exempel på gener som hos människan har blivit förändrade genom mutationer. En av dem är genen ”kaspas 12”, som finns på exakt samma plats hos människor och schimpanser. Hos schimpanser är det dock en fungerande gen, medan den hos människan har utsatts för flera mutationer och blivit förstörd.[4] Collins skriver:
"De exempel från genforskningen som framställts här, plus andra som skulle kunna fylla hundratals böcker med det här omfånget, ger oss det slags molekylära stöd för evolutionsteorin som har övertygat praktiskt taget alla verksamma biologer om att Darwins ramverk med variation och naturligt urval är obestridligt korrekt."[5]
[1] McKnight, Scot; Venema, Dennis R.. Adam and the Genome: Reading Scripture after Genetic Science. Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan, 2017. Kindle Edition. Figure 2.7 sid 34.
[2] Ibid. Sid 33.
[3] Ibid. Sid 36.
[4] Collins, Francis S.. Guds språk – När vetenskapen möter tron. Libris förlag, 2009. Sid 125.
[5] Ibid. Sid 127.
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20
Page updated
Google Sites
Report abuse