Det har visat sig att vårt universum innehåller exakt så mycket materia (eller massa) som krävs för att det ska hålla sig stabilt under miljardtals år, och varken expandera ut för snabbt eller dras ihop igen av sin gravitation strax efter födelsen. Detta kallas för att vårt universum är plant. Massa ”kröker” nämligen rymden genom gravitationen, men vårt universum innehåller exakt så mycket massa som behövs för att det inte ska krökas utan fortsätta vara plant. Dessutom behöver den massa som finns vara utspridd på ett sätt så att den inte dras ihop eller expanderar iväg för snabbt. Så här beskrivs det i en artikel i Forskning och Framsteg:
"Ett plant universum måste redan från födelsen ha hamnat nära den kritiska gräns som skiljer ett universum som expanderar för evigt från ett där expansionen hejdas av gravitationen och som vänder tillbaka för att krossas i en big crunch. Det är som att få en penna att stå och balansera på sin spets. I nästan 14 miljarder år. Ganska osannolikt, alltså."[1]
”Ganska osannolikt, alltså.” Ja, jag kan bara hålla med. Men jag tror att jag själv snarare skulle ha uttryckt det ungefär så här: ”Extremt, ofattbart osannolikt!” (Och min fru säger kort och gott att det är ”omöjligt”…)
Den svenske fysikern Max Tegmark sätter i sin bok Vårt matematiska universum siffror på den här osannolikheten – vilket ju blir mycket tydligare än mitt eget sätt att uttrycka det (”Extremt, ofattbart osannolikt”). Även Tegmark kommer fram till att vårt universum är plant, och förklarar att det är ett mycket instabilt läge. Han illustrerar instabiliteten med ett diagram som jag tycker är mycket talande, se Figur 1 nedan. Diagrammet visar med tre olika kurvor hur vårt universum har utvecklats (mellersta kurvan), och hur det i stället skulle ha utvecklats om universums densitet (massa per volymenhet) hade varit något lite annorlunda bara en miljarddels sekund efter Big Bang. Densiteten var ofattbart hög vid den tidpunkten i universums historia. Uttryckt i gram per kubikcentimeter behövs det 24 siffror för att ange dess storlek. Diagrammet visar att om man bara ändrar den allra sista av dessa 24 siffror, det vill säga det allra sista ”grammet”, skulle vårt universum ha blivit krökt och gått ett helt annat öde till mötes. Om densiteten hade varit ett enda gram lägre per kubikcentimeter (det vill säga ungefär en tvåmiljondels miljarddels miljarddel), skulle universum ha expanderat för snabbt och blivit så uttunnat att galaxer inte skulle kunna bildas. Tegmark kallar detta för ”the Big Chill”. Om densiteten i stället hade varit ett gram högre så skulle universum ”snabbt” (500 miljoner år) ha slutat expandera och kollapsat ihop igen i en ”Big Crunch”.[2]
Figur 1 Utvecklingen av universums storlek under dess första 500 miljoner år. Siffrorna på kurvorna visar universums densitet en miljarddels sekund efter Big Bang. Den mellersta kurvan visar hur vårt universum utvecklades, medan de båda andra visar vad som skulle ha hänt om densiteten hade varit ett gram lägre (översta kurvan) respektive ett gram högre (nederst) per kubikcentimeter. Illustration Peter Asteberg efter Max Tegmark[3].
[1] Rose, Joanna. Bråket om vårt uppblåsta universum. Oktober 2011. Tidskriften Forskning & Framsteg nummer 9/2011. Läst november 2020. https://fof.se/tidning/2011/9/artikel/braket-om-vart-uppblasta-universum
[2] Tegmark, Max. Vårt matematiska universum – Mitt sökande efter den yttersta verkligheten. Volante, Stockholm 2014. Sid 130-131.
[3] Tegmark, Max. Vårt matematiska universum. Figur 5.3, sid 131.
Bilden med pennan är skapad med Copilot (AI).
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20