Varför tillåter Gud det onda?

• Jag föreställer mig att multiversum, det vill säga alla de uni­ver­sum som i någon form är möjliga, finns i Guds ”tanke”.

• En överväldigande majoritet av dessa universum är döda och livlösa, men minst ett av dem, kanske flera, innehåller biologiskt liv.

• Särskilt ett möjligt universum har dragit till sig Guds upp­märk­sam­het. Det är ett mycket vackert universum, präglat av utveck­ling, sam­arbete och komplexitet, men också av katastrofer, ond­ska, lidande och död.

• Om detta komplexa universum skulle få chansens att bli ”verk­lighet” skulle en alldeles speciell biologisk ras kunna växa fram där – människor. Något alldeles oer­hört skulle hända med dessa människor, nämligen att de skul­le kunna förstå skill­na­den mellan rätt och fel. De skulle kunna välja att göra det rätta och göra gott mot naturen och andra människor – eller att göra andra illa. De skulle bli ofattbart intelligenta, och till och med kunna utforska själva de grund­läggande lagar och para­metrar som håller ihop hela uni­ver­sum. De skulle kunna se och fotografera ut i världs­rym­den långt bortom vad man kan se med blotta ögat. Dessa varel­ser skulle kunna få en skymt av Guds ofatt­bara storhet – ja, de skulle kunna få en uppfattning om Gud själv.

• Gud kunde se att människans förmåga att välja mellan rätt och fel skulle komma att användas till att göra ofatt­bart mycket ont. Från det allra första tillfället som en människa blev medveten om gott och ont, skulle det finnas själviskhet, girighet, förakt, ovärdighet, lidande och död.

• Men Gud såg att det också skulle finnas mycket god­het i världen. Mitt i allt lidande skulle det finnas människor som off­rade sig för andra, trots att de inte kunde räkna med att få någon­ting tillbaka. Det skulle finnas människor som gav av det som de själva ägde för att hjälpa dem som var i nöd, och det skulle finnas de som kämpade för att ta hand om den fantas­tiska ska­pelsen, mitt i all den förstörelse som orsakats av den mänskliga aktiviteten.

• Gud drabbades av kärlek till människan och bestämde sig för att ge det här universumet en chans, trots all ondska. Han kunde helt enkelt inte låta bli.

Samtidigt kan man fundera på varför inte Gud skapade vår värld helt utan ondska i stället. Varför lever vi i en värld där det förutom allt det goda finns så mycket ont? Det här är ett av de största problemen för den som tror på Gud. Problemet har till och med ett eget namn: teodicé­proble­met, som betyder ungefär ”problemet med Guds rättvisa”. Hur kan det finnas så mycket ondska i världen, om det finns en god, rättvis och allsmäktig Gud? Jag har sett lite olika försök att förklara problemet, och det finns ingen enkel förklaring. Men man kan i alla fall med säker­het säga en sak: En värld utan ond­ska skulle inte vara vår värld. De varel­ser som bodde i en sådan värld skulle inte vara vi. Det skulle inte vara al­la de människor som trots svårigheter, ondska och lidanden ger av si­na materiella till­gångar, av sin tid och ibland till och med sitt eget liv för att hjälpa andra som är i nöd. Allt detta var bara för vackert för att Gud skulle kunna låta bli att skapa det – han såg helt enkelt att det var ”mycket gott”. Kanske finns det en eller flera världar där det inte finns någon ondska – men det är inte vår värld.

Den nyzeeländske biologen Graeme Finlay berättar att samma pro­cesser som kan bidra till arternas utveckling – såsom transposoner och retrovirus – också kan orsaka cancer och andra sjukdomar[2]. I vår värld hör utveckling, människor, sjukdomar och ondska ihop. En värld utan dessa element skulle inte innehålla just oss.

Tio rättfärdiga

En berättelse som har betytt mycket för mig när det gäller att förstå hur Gud ser på ondska och godhet finns i det artonde kapitlet i Förs­ta Mose­boken. Det är en märklig berättelse, präglad av det forn­tida Mel­lan­österns tänkesätt och människosyn, men man kan ändå skym­ta hur Gud tänker när det gäller balansen mellan ont och gott. Be­rättelsen handlar om hur Gud har bestämt sig för att utplåna de båda städerna Sodom och Gomorra, eftersom där finns extremt mycket ond­ska. Våld, över­grepp och mord verkar vara vardagsmat bland stä­der­nas invånare i alla åld­rar. Guds­mannen Abraham får reda på Guds planer, och kän­ner medlidande med invånarna trots att han inte själv bor i någon av städerna. Han bör­jar tillrättavisa Gud och förhandla med honom om att skona städerna. Så här lyder berättelsen:

"Och Herren sade: »Klagoropet från Sodom och Go­mor­ra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klago­ropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.« Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. Och Abraham vände sig till Herren och sade: »Skall du verk­ligen förin­ta den rättfärdige till­sammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rätt­färdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige till­sammans med den orättfärdige, så att det går den rätt­färdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« Herren sade: »Om jag finner fem­tio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem män­nis­kors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner tret­tio, skall jag inte göra det.« Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra sta­den, för de tjugos skull.« Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.«"[3]

Jag tycker att det är en helt fantastisk förhandling mellan Abraham och Gud, där Abraham prutar ner antalet rättfärdiga från femtio till tio! Men berättelsen slutar med att Sodom och Gomorra ändå blir förstörda, för där fanns bara fyra rättfärdiga i de båda städerna, och de kunde räd­das ut ur dem. Men om där hade funnits bara tio rättfärdiga, hade Gud varit beredd att skona hela städerna och deras invånare trots en enorm ond­ska. Jag tänker att det kanske förhåller sig på samma sätt med Guds inställning till ondskan och våldet i vår värld. På jorden finns det långt många fler än tio per­soner som försöker göra gott och rätt mot andra. Kanske var Gud be­redd att ge jorden chansen för det godas skull, trots all den ondska som också finns där? Om han inte hade gjort det, skulle ju vi människor inte ha funnits över huvud taget. Och viktigast av allt: Gud själv var beredd att komma ner till vår jord, genom Jesus, för att dela vårt lidande ända in i döden, och för att genom sin uppståndelse ge oss hopp om en framtida upprättelse och om kommande rättvisa.

[1] 1 Moseboken 1:31, Bibel 2000.

[2] Finlay, Graeme. Evolution and Eschatology – Genetic Science and the Goodness of God. Cascade Books, Eugene, Oregon, USA, 2021.

[3] 1 Moseboken 18:20-32, Bibel 2000.

Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20