Hur kan Gud se framtiden?

Jag inser att jag tidigare hade en ganska föråldrad syn på hur tiden fortlöper. Trots att Einstein lade fram sina teorier för mer än hundra år se­dan hade jag aldrig fördjupat mig i vad de egentligen betydde. Jag före­ställde mig att det finns ett ”nu” som är samma tid för hela uni­versum. Det som har hänt före ”nu” kallar man för ”dåtiden”, medan det som ännu inte har hänt kallas för ”framtiden”. Detta var även det vetenskapliga sättet att se på tiden, fram till början av 1900-talet. Jag hade förstås hört talas om Albert Einsteins relativi­tets­teori, och att ”tiden är relativ”. Men det strider mot vad vi kan se i vår vardag, ef­tersom det för oss framstår som att tiden tickar obevekligt framåt i sam­ma takt för oss alla, hög som låg. Kan tiden verkligen gå lång­sam­mare för någon?

Allt är relativt…

Mot slutet av 1800-talet hade man samlat på sig gott om indikationer på att ljusets hastighet i vakuum alltid, i alla lägen, är konstant. Vare sig en stjärna rör sig mycket snabbt mot oss eller från oss, så når dess ljus oss ändå med samma hastighet. Man kunde annars tänka sig att ljuset skulle komma emot oss snabbare från den stjärna som rörde sig mot oss, eftersom stjärnans rörelsehastighet mot oss borde ”läggas till” ljusets hastighet. Men så är det alltså inte. Ljusets hastighet är konstant, oavsett vilken hastighet ljuskällan eller den som observerar ljuset har i förhål­lande till varandra.

Det fanns en svår paradox med detta, som Einstein grubblade på. Om du själv skulle följa efter en ljusstråle i mycket hög hastighet, borde det upplevas som att ljuset färdades långsammare och långsammare i för­hållande till dig, ju fortare du själv färdas. Om du själv till slut upp­når samma hastighet som ljuset som du förföljer, borde du uppfatta det som att ljusstrålen står stilla. Men som sagt, man visste att ljus­hastig­heten är konstant för alla observatörer (däremot kan ljus­has­tig­heten va­ra olika i olika material). Oavsett hur nära ljushastigheten du kom­mer, så kom­mer ljusstrålen försvinna bort från dig med lju­sets hastighet. Hur är det möjligt? Einsteins lösning på para­doxen blev att tänka helt tvärtom mot hur människor tänkt tidigare. Hastighet är ju ett mått på hur långt något färdas under en viss tid. Det Einstein upp­täckte var att om det nu inte är ljusets hastighet som änd­ras beroende på hur snabbt en observatör rör sig, så måste det i stäl­let vara så att både tid och längd (rum) förändras beroende på hur snabbt två observatörer rör sig i för­hållande till varandra. Fysikern och teknikhistorikern Julia Ravanis berät­tar:

"Eftersom ljuset aldrig har olika hastigheter kan dess fart mätas un­der vilka omständigheter som helst utan att nå­gon­sin ändra värde. Mäter två observatörer olika sträc­kor måste de därför också mäta olika tider – precis så olika att ljusets has­tighet förblir konstant."[1]

Det här var Einsteins speciella relativitetsteori, som han lan­serade 1905. Den strider mot allt vi ser i vår vardag, mot sunt förnuft. Det beror på att effekten är försumbar vid de låga hastigheter som vi rör oss med i normala fall. Men ju närmare ljushastigheten vi kom­mer, desto lång­sammare går tiden och desto min­dre blir avståndet. För den som färdas med ljusets hastighet står tiden helt stilla – och avståndet är noll. Vart man än skulle åka i universum så är man alltså framme ome­del­bart – oavsett hur lång ”sträckan” är. Den amerikanske partikelfysikern Don Lincoln sammanfattar fenomenet så här: ”Vid ljusets hastighet stannar kloc­korna – och uni­ver­sums storlek krymper till noll.”[2] Allt det här låter helt overkligt, men fysikern Brian Greene berättar att alla relativi­tetsteorins förutsägelser har be­kräf­tats genom experiment.[3]

För mig får den speciella relativitetsteorin konsekvenser för hur jag ser på Gud – eftersom Bibeln säger att Gud är ljus[4]. Står tiden stilla för Gud? Är avståndet alltid noll för Gud – till alla platser i hela uni­versum? Enligt vetenskapen är det fullt möjligt. Och Bibeln – den säger att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss.”[5]

En vetenskapsman som också har funderat på Gud i förhållande till ljuset är den amerikanske fysikern Michael Guillen. Guillen är en tidi­gare ateist som började jämföra vetenskapens och Bibelns syn på bland annat univer­sums fininställning, synen på ljus och på människans ställ­ning. Dessa och andra jämförelser bidrog till att Guillen idag har en tro på Gud. Guillen skriver:

"De veten­skapliga och kristna världs­åskåd­ningarna är öve­rens om att ljuset – och dess motsvarighet, Gud – exis­te­rar i en tidlös värld. Lägg märke till att jag skriver tidlös, inte evig. Ve­tenskapligt är det en enorm skillnad. Med evig menas att du är fast i en tidslinje som pågår för alltid. Med tidlös menas att du existerar utan­för tids­linjen, utanför tiden."[6]

Den vetenskapliga brödlimpan

För oss människor är det en självklar sanning att vår tid har en början och ett slut, och att tiden för oss rör sig från dåtid till nutid till framtid. Man säger att tidsdimensionen, till skillnad från rumsdimensionerna, är asymmetrisk. I våra tre rumsdimensioner kan vi ju röra oss sym­me­tri­skt i alla riktningar - vänster och höger, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Men när det gäller tidsdimensionen verkar inte samma sym­metri finnas, vi kan bara röra oss i en enda riktning – mot framtiden. Även om vi ibland skulle vilja resa tillbaka i tiden och rätta till något vi gjort, så verkar tidsresor bara förekomma i science fiction-berättelser. Men för vetenskapen är det ett mysterium varför det är så. Varför är inte tidsdimensionen symmetrisk för oss på samma sätt som rums­dimen­sionerna? Bland naturlagarna finns det nämligen ingen sådan lag som säger att tiden måste gå i en viss riktning. Brian Greene beskriver detta i boken Det stoff varav kosmos väves:

"Det förbryllande är att ingen har upptäckt någon sådan lag. Och till yttermera visso uppvisar de fysiklagar som formulerats från Newton via Maxwell och Einstein fram till idag en fullkomlig symmetri mellan det förflutna och fram­tiden.”[7]

I samma bok beskriver Greene våra fyra dimensioner (de tre rums­di­men­sionerna plus tidsdimensionen) som en ”brödlimpa”, där den ena än­den är universums bildande och den andra änden är univer­sums slut. Varje händelse i hela universums livslängd finns represen­terad som en punkt i limpan. Greene skriver:

"Om vi tillämpar detta synsätt i dess logiska ytterlighet och föreställer oss att varje skiva representerar hela rum­met i ett givet ögonblick ur en observatörs perspek­tiv, och om vi tar med alla möjliga skivor, från det fjär­ran förflutna till den avlägsna fram­tiden, kommer lim­pan att omfatta hela universum under all tid, hela rum­tiden. Varje händelse, oavsett när och var den inträf­far, finns representerad som en punkt i limpan."[8]