Embedded Files
De båda astrofysikerna Geraint Lewis och Luke Barnes har skrivit en hel bok om universums fininställning: A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. Där går de igenom ett stort antal parametrar som måste vara extremt noggrant inställda för att det över huvud taget skulle bli aktuellt med galaxer, stjärnor, planeter, växter och liv i vårt universum. Ett fascinerande exempel är balansen mellan uppkvarkens, nerkvarkens och elektronens massa.
Upp- och nerkvarkar är det som bygger upp neutroner och protoner i en atom. En neutron består av en uppkvark och två nerkvarkar, medan en proton består av två uppkvarkar och en nerkvark. Förutom protoner och neutroner innehåller ju atomer också elektroner. I sin bok sammanställer Lewis och Barnes det extremt fininställda förhållandet mellan uppkvarkens, nerkvarkens och elektronens massa i ett diagram, som jag har återgett nedan i Figur 1. Det vita fältet i diagrammet visar var detta förhållande behöver befinna sig, för att det över huvud taget ska finnas stabila atomer med både protoner, neutroner och elektroner. Den svarta pricken visar hur förhållandet är i just vårt universum. Om förhållandet i stället skulle varit inom de gråa fälten, skulle atomkärnan antingen suga in elektronerna i kärnan (övre delen av diagrammet), eller skulle det inte bildas någon atomkärna över huvud taget (undre delen).
Vid en första blick på figuren blir man inte jätteimponerad av fininställningen – det vita fältet utgör ju ändå i storleksordningen 3,5 % av den totala ytan. Men Lewis och Barnes är inte färdiga där. De berättar att de bara har valt ut den intressanta delen av diagrammet, och att den grå ytan egentligen skulle behöva utökas. De skriver:
"Om vi i stället skulle vilja få en uppfattning om hur liten den vita regionen som tillåter liv är, skulle vi kunna förlänga axlarna upp till den största kvark som vi har observerat: toppkvarken. För att se detta, lägg till 4 kilometer grått papper till höger, uppåt och neråt i diagrammet."[1]
Figur 1 Skillnaden i massa mellan ner- och uppkvarken, i förhållande till elektronens massa. Den svarta pricken visar hur förhållandet är i just vårt universum.[2]
Om vi skulle göra det, skulle det vita fältet utgöra en försvinnande liten del av den möjliga ytan. Det skulle utgöra en försumbar liten del av en åtta gånger fyra kilometer stor yta. Men Lewis och Barnes tar exemplet ytterligare ett steg:
"Den största massan som våra teorier kan hantera kallas för Planck-massan. Man har bedömt att en partikel blir sitt eget svarta hål vid en sådan massa. […] Och om du kan föreställa dig att förlänga diagrammet med några tiotusentals ljusår på varje sida, så klarar du det bättre än vi."[3]
Planck-massan är fortfarande inte någon tungviktare, den motsvarar ungefär 0,000 000 02 kg, så det är inte orimligt att en kvark skulle kunna få en sådan massa vid en slumpvis tilldelning. Men varför fick den inte det? Hur kan det komma sig att vårt universum befinner sig i det enda lilla möjliga fältet, någon kvadratcentimeter i storlek, i ett diagram som sträcker sig tiotusentals ljusår åt alla håll? Ja, fråga inte vetenskapen, den har inget som helst svar på det. Den kan bara konstatera att så är fallet.
Slarvig bokföring
Slarvig bokföring
Ett annat exempel som Lewis och Barnes tar upp handlar om antalet protoner och elektroner i jordens sammansättning:
"Tänk dig att du höll på att sätta ihop jorden men blev lite slarvig med din bokföring, så att för var biljon-biljon-biljonte proton och elektron du stoppar in i mixen, råkar en extra elektron slinka med. Den sammanlagda frånstötande kraften från dessa extra elektroner skulle vara starkare än gravitationens dragningskraft. Jorden skulle inte kunna hållas ihop av gravitationen."[4]
En biljon är en miljon miljoner, 1 000 000 000 000! Alltså, om du för varje 1 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 proton och elektron som tillförs mixen, råkar få med en extra elektron - så förstör du universum som vi känner det! Jag skulle inte vilja ha ett sådant ansvar...
[1] [2] Lewis, Geraint F., Barnes, Luke A.. A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. Cambridge University Press, Cambridge 2020. Kindle Edition. Sid 51. Översatt från engelskan av mig.
[3] Ibid. Sid 53.
[4] Ibid. Sid 196.
Artikelförfattare: © Peter Asteberg. Publicerad: 2026-01-20
Page updated
Google Sites
Report abuse